Berlinkorren – Andréa Räder

från metropolen Berlin

Hugenottenfriedhof

| 7 kommentarer

På Chausseestrasse 128, i stadsdelen Mitte, ligger en av Berlins mest sevärda kyrkogårdar: Hugenottenfriedhof. Den tillägnades de franska protestantiska religionsflyktingar som kom till Brandenburg i slutet på 1600-talet. Fast den franska gravplatsen är bara en del av kyrkogården vars rätta namn är Dorotheenstädtischer Friedhof. I det vita huset, där muren slutar, bodde paret Bertolt Brecht och Helene Weigel. Huset heter idag Brechthaus.Dorotheenstädtischer Friedhof anlades 1762 och var från början en enkel kyrkogård för de fattiga. Men när Berlin under 1800-talet växte till en kulturmetropol, med universitet och akademier i omgivningen, förändrades kyrkogårdens karaktär. Allt fler kändisar – främst från film, teater, konst, litteratur, arkitektur och politik – fick sin vila här och gravarna blev allt mer påkostade. Idag är jag här för att gå en guidad tur. Solen lyser genom trädens grönska och liljekonvaljerna doftar. Runt hörnet väntar kyrkogårdens ciceron: Dr. Smith, med ett förflutet som amerikansk officer. Hans intresse för konst, litteratur och musik är stort och hans minne utomordentligt gott. Att han älskar denna kyrkogård går inte att ta miste på. Dr. Smith är en hängiven berättare, och han kryddar flitigt med anekdoter som får de döda att träda fram ur gravarna – inte sällan i sin mänskliga skröplighet.Brecht, får jag veta, led av dödsskräck. Hans sista önskan var att efter sin död bli stungen i hjärtat för att förvissa sig om att inte bli levande begraven. Och han ville ligga i en kista av metall av rädsla för att bli uppäten av maskarna. Nu ligger han här, i plåtkista får man förmoda, bredvid hustrun, die grosse Weigel, som var en skådespelare av rang. Tillsammans med Brecht grundade hon teatern Berliner Ensemble som hon fortsatte att leda efter hans död. Weigel kan inte ha haft det lätt med maken. Brecht hade många  älskarinnor. Att han var en usel älskare som dessutom luktade illa ur mun lär inte ha avskräckt kvinnorna, berättar Smith och hänvisar till en säker källa. Några älskarinnor gjorde till och med anspråk på att få ligga bredvid Brecht i graven, det är därför den är så stor, fortsätter han och tillägger: ”Men, hur det förhåller sig med den saken har ännu ingen undersökt.”Vi skyndar vidare till Heinrich Mann, storebror till Thomas Mann. Även Heinrich Mann var författare, men stod i skuggan av sin världsberömde bror. Och även Heinrich flydde undan nazisterna för att bosätta sig i Kalifornien tillsammans med sin hustru Nelly.
Nelly, som kom från samhället botten, hade inget lätt liv: modern var tjänstehjon, fadern okänd. Själv slog hon sig fram på nattklubbar tills hon träffade den trettio år äldre Heinrich. Nelly betraktades av familjenklanen Mann som något katten släpat in. Thomas Mann kallade henne för ”die schreckliche Trulle”, hans hustru Katia kort och gott för ”das Stück”, Stycket.
Medan vår ciceron, Dr. Smith, kvickt ilar till nästa grav får jag syn på kvinnan i lysande vallmorött.Hon är så stilig i allt det gröna att jag måste smyga efter och ta några bilder. Så slår hon sig ner på en bänk och läser. Jag undrar vad, men man kan tyvärr inte vara hur närgången som helst.Dessutom vill jag höra vad Dr. Smith har att säga om filosoferna Fichte och Hegel. Jag nöjer mig med att referera till att den ene dog i tyfus, den andre i kolera.Även Christa Wolff, den mest kända författaren från DDR, ligger här. Någon fiffig besökare har ställt dit en mugg med kulspetspennor. ”Hoppas bara det inte bidrar till ännu fler författare. Det finns redan tillräckligt många och dåliga”, kommenterar Dr. Smith.En av de mest sorgliga och uppseendeväckande gravarna tillhör familjen Hoffman. Fadern, Eduard Hoffman, var byggmästare. Han uppfann ringugnen som revolutionerade tegeltillverkningen och gjorde honom stenrik. Men inga pengar i världen skyddar mot ond bråd död. Inom loppet av fem veckor förlorade föräldrarna fyra av sina sex barn i scharlakansfeber.Men man ska inte vara dyster när man lämnar en kyrkogård, säger Dr. Smith. Jag avslutar därför med ett foto på en grav tillhörande en författare jag inte minns namnet på, men som var glad i både röka och dricka. Han begärde att få en askopp vid graven (fördjupningen i främre hörnet) och en plats för några snapsglas intill stenen. Allt för att göra det trevligt för vännerna som kom på besök.Till en trivsam kyrkogård hör ett trivsamt café med hembakt. Ett sådant finnes här: Cafe CaDoro heter det. Och så bor här några svarta katter som troligtvis har tillhört sångerskan Gisela May, allt enligt Dr. Smith. Så glöm inte att ta med kattgodis när du kommer hit.När jag lämnar kyrkogården passerar jag Chaussestrasse 131. I det stora huset bodde en gång Wolf Biermann. En av hans sånger handlar om den gamla kyrkogården. Han sjunger om de döda som ligger där och om oss som lever nu, och refränger lyder: ”Wie nah sind uns manche Tote, doch Wie tot sind uns manche, die leben.” Sången heter Der Hugenottenfriedhof Jag tycker det är en av hans vackraste.
Andréa Räder/berlinkorren

7 kommentarer

  1. Åh, vad fint! Det låter som en utflykt för en kyrkogårdsälskare som jag. Minns när du tog oss med till den där kyrkogården med Grimmgravarna. För inte var det den här väl? Och caféet där, det glömmer man inte i förståne. 🙂

    För övrigt var jag på Berliner Ensemble i min ungdom. Publiken i arbetskläder och soldater i uniform. De spelade Beckett.

    • Hej Sassa, det här var en annan kyrkogård som ligger nära Mauerpark. Ska dit en gång till, måste testa fiket som hade stängt i torsdags.

    • Ja, en kyrkogård är en fin plats för eftertanke. Grimmbröderna vilar i Kreuzberg, denna ligger i Mitte, ganska nära Mauerpark.

  2. Fin betraktelse om besöket på kyrkogården. Själv tog jag jag ledigt från jobbet en eftermiddag och gick en guidad tur på Uppsala gamla kyrkogård. Många intressanta människor ligger begravda där, Fröding, Malla Silfverstolpe och Dag Hammarskjöld för att nämna några.

    • Kyrkogårdspromenader är något alldeles speciellt. Själv skulle jag vilja samtala med Malla Silfverstolpe, hon var ju mycket i Berlin.

  3. Trevlig läsning. Kunde nästan ”höra” tystnaden på vissa bilder från kyrkogården. Den första bilden av kvinnan i rött påminde mig om Sverige, med alla björkar. 🙂

    Det är något nästan…magiskt med kyrkogårdar.

Lämna ett svar till andrea Avbryt svar

Obligatoriska fält är märkta *.