Det har gått trettio år sedan Berlinmuren revs och detta firas stort denna vecka. Framför Brandenburger Tor svävar en jättelik plastryamatta (­ni som var med på 60-talet vet vad jag menar) bestående av 30 000 önskningar nedtecknade på remsorna. 

För trettio år sedan befann sig också jag och min familj i Berlin. Att muren skulle falla några månader efter vår ankomst kunde ingen ana. Vi hade bestämt oss för att ta ett sabbatsår. Jag hade fixat jobb inom den berlinska hemvården och min man pendlade till sitt jobb på HDK. Ekonomin var alltså tryggad. 

Det här var innan Sverige gått med i EU, och gudarna ska veta hur krångligt allt var. För att få stanna längre än tre månader krävdes uppehållstillstånd som var kopplat till arbetstillstånd. Och där fick jag nobben, trots löfte om anställning. Besvikelsen var total, inte bara drömmarna rann ut i sanden, även tårarna flödade. 

Desto större glädje när jag någon vecka därpå fick brev från Sveriges författarfond som beviljat mitt första ettåriga arbetsstipendium. Det blev inträdesbiljetten för uppehållstillstånd. I mitt pass klistrades en stor glittrande dekal med ARBEITEN VERBOTEN! (och förstås att jag fick vistas i Västberlin under ett år.) 

Inte heller vi fattade vad som pågick i början på november 1989 (fastän vi var på plats) förrän en kompis från Göteborg ringde oss och frågade: Vad är det som händer hos er?

Utbudet av evenemang under denna jubileumsvecka är stort och man får välja lite på måfå. Sålunda tog jag tunnelbanan U5 till Stasihögkvarteret som ligger några hundra meter från Magdalenenstrasse.

Här finns ett gigantiskt arkiv med stasiakter. Hela 11 mil med såna här bruna akter. Kan ni tänka er, ELVA LÅNGA MIL! Bland dessa finns även en om min far, cirka 200 sidor tjock. Han hjälpte till att smuggla ut människor från öst till väst genom en tunnel mellan åren 1961- 62.

Stasis infernaliska och insamlande av uppgifter om sina medborgare för att kontrollera dem var ett grannlaga arbete som gjordes för hand.

Idag pågår samma infernaliska samlande, bara ännu mer omfattande och sofistikerat. Uppgifterna sorteras blixtsnabbt och systematiskt med hjälp av algoritmer utan att jag kan värja mig. Hur dessa detaljerade personuppgifter hanteras borde oroa oss. Hur de kan komma att användas i framtiden har vi ingen aning om.

Jag rekommenderar varje Berlinresenär ett besök på Stasihögkvarteret. Här finns så mycket intressant att läsa och titta på. Avslutar med två bilder på den för tillfället belysta fasaden.
Andréa Räder/berlinkorren