Berlinkorren – Andréa Räder

Tiotusen prydnadskörsbär – det var Japans gåva till berlinarna vid återföreningen för trettio år sedan. Glädjen över murens fall var så stor att TV-kanalen Asahi startade en insamling med syfte att plantera prydnadskörsbär på dödsremsan som omgav Västberlin och utgjorde gränsen till DDR

En miljon Euro samlades in, och mellan åren 1990 – 2010 planterades tiotusen träd på några strategiska ställen utmed den forna gränsen. Den längsta sträckan, Asahi Kirschblütenallee, är två kilometer lång och ligger i Berlins sydvästra hörn. 

Cykelturen dit går på en lummig promenadväg längs Teltowkanalen som ett blåglittrande (förlåt brunglittrande) band på min ena sida och kolonistugor på den andra.

Det pyntas och odlas i de små prydliga trädgårdarna. Jag undrar vad som döljer sig under plaststrutarna. Kan det vara kålrabbi månntro? 

Buskarna har slagit ut och kastanjerna vecklar ut sina ljusgröna blad. I dikesrenen växer små blommor, brännässlor och björnbärssnår men dessvärre även parkslide, en växt som är lika invasiv som det där viruset. Det är många som är ute i det vackra vårvädret, och varje gång jag möter en cyklist stänger jag för säkerhets skull munnen och håller andan.

Framme vid Paul-Gerhardt-Strasse kommer jag in på Berliner Mauerweg, den sexton mil långa cykel- och vandringsled som följer sträckningen utmed den forna muren. Jag fortsätter gatan upp och efter att ha korsat Lichterfelder Allee är jag framme vid den två kilometer långa Kirschblütenallee med sina mer än tusen blommande träd. 

Nedanstående två foton visar hur gränsen såg ut på denna plats vid murens fall 1989.

Där den blommande allén slutar tar Mauerweg vid med nyare planteringar av prydnadskörsbär. På vägen finns ett minnesmärke som påminner om Hans-Jürgen Starrost som dog efter att ha blivit skjuten vid denna plats vid sitt flyktförsök våren 1981.  

Lite längre fram, vid Japaneck, står de sista körsbärsträden. Här viker Mauerweg av österut.

Men jag väljer att fortsätta rakt fram på smala, sandiga vägar genom blommande rapsfält.

text & bild: Andréa Räder/berlinkorren

Fredagens klimatdemonstration i Berlin var en fin upplevelse. Ungefär trettiotusen människor hade samlats vid Brandenburger Tor – mest unga människor – men också ”Omas egen Rechts” (Mormödrar mot högern) samt en och annan ”Grufti”.

Stämningen är i topp. Den glade killen på mitt suddiga foto nedan demonstrerar för alla som inte kan vara med, eller inte vill vara med.

Att politikerna inte tar klimathotet på allvar, att de inte tar till sig aktuell forskning, att det går alldeles för långsamt med nödvändiga åtgärder – det vet vi. Också dinosaurierna trodde de hade tid.

Då vet den här lilla vovven bättre som troget följer sin husse hack i häl.

Och medan husse fotograferar, fotograferar jag husse.

Framme vid Potsdamer Platz börjar det blåsa.

På Leipziger Platz får jag plötsligt syn på fotografen mitt ibland poliserna – fotografinnan och polisinnorna som man skulle tillägga på tyska. (Dom envisas med sina otympliga maskulin- och femininform på allt och alla) Hennes röda kappa vajar vackert i vinden.

Det finns mycket för ögat att glädjas åt en dag som denna. Hårfärgen är perfekt i det novembergråa töcknet.

Också örat får sitt. Vet inte vad trion spelar, men det låter väldigt energiskt.

Ja, och så här fortsätter det …

… och jag konstatera att Fjällräven måste vara världens mest sålda ryggsäck.

Kanske dags att klistra över dekalen med ett ”Nej tack Atomkraft-märke”, nu när somliga politiker lobbar för att klimatproblemen ska lösas utbyggd kärnkraft. Hur tänker de egentligen? Att lassa över hundratusen års lagring av radioaktivt avfall på framtida generationer? Kan de inte räkna? Har de noll tidsuppfattning? Tänker de bara på sig själva? Jag ryser och kommer att tänka på dinosaurierna igen.
Andréa Räder/berlinkorren

Det har gått trettio år sedan Berlinmuren revs och detta firas stort denna vecka. Framför Brandenburger Tor svävar en jättelik plastryamatta (­ni som var med på 60-talet vet vad jag menar) bestående av 30 000 önskningar nedtecknade på remsorna. 

För trettio år sedan befann sig också jag och min familj i Berlin. Att muren skulle falla några månader efter vår ankomst kunde ingen ana. Vi hade bestämt oss för att ta ett sabbatsår. Jag hade fixat jobb inom den berlinska hemvården och min man pendlade till sitt jobb på HDK. Ekonomin var alltså tryggad. 

Det här var innan Sverige gått med i EU, och gudarna ska veta hur krångligt allt var. För att få stanna längre än tre månader krävdes uppehållstillstånd som var kopplat till arbetstillstånd. Och där fick jag nobben, trots löfte om anställning. Besvikelsen var total, inte bara drömmarna rann ut i sanden, även tårarna flödade. 

Desto större glädje när jag någon vecka därpå fick brev från Sveriges författarfond som beviljat mitt första ettåriga arbetsstipendium. Det blev inträdesbiljetten för uppehållstillstånd. I mitt pass klistrades en stor glittrande dekal med ARBEITEN VERBOTEN! (och förstås att jag fick vistas i Västberlin under ett år.) 

Inte heller vi fattade vad som pågick i början på november 1989 (fastän vi var på plats) förrän en kompis från Göteborg ringde oss och frågade: Vad är det som händer hos er?

Utbudet av evenemang under denna jubileumsvecka är stort och man får välja lite på måfå. Sålunda tog jag tunnelbanan U5 till Stasihögkvarteret som ligger några hundra meter från Magdalenenstrasse.

Här finns ett gigantiskt arkiv med stasiakter. Hela 11 mil med såna här bruna akter. Kan ni tänka er, ELVA LÅNGA MIL! Bland dessa finns även en om min far, cirka 200 sidor tjock. Han hjälpte till att smuggla ut människor från öst till väst genom en tunnel mellan åren 1961- 62.

Stasis infernaliska och insamlande av uppgifter om sina medborgare för att kontrollera dem var ett grannlaga arbete som gjordes för hand.

Idag pågår samma infernaliska samlande, bara ännu mer omfattande och sofistikerat. Uppgifterna sorteras blixtsnabbt och systematiskt med hjälp av algoritmer utan att jag kan värja mig. Hur dessa detaljerade personuppgifter hanteras borde oroa oss. Hur de kan komma att användas i framtiden har vi ingen aning om.

Jag rekommenderar varje Berlinresenär ett besök på Stasihögkvarteret. Här finns så mycket intressant att läsa och titta på. Avslutar med två bilder på den för tillfället belysta fasaden.
Andréa Räder/berlinkorren

Potsdam, Lindenstrasse 54/55.
Endast de gallerförsedda fönstren på det vackra barockhuset från 1700-talet, i hjärtat av Potsdam, ger en fingervisning om husets mörka historia under förra seklet. Turisterna skyndar förbi under väldoftande lindar, på väg mot shoppinggatan ett tiotal meter bort. Ingen lägger märke till inskriptionen som korsar den breda trottoaren. Även jag har passerat här flera gånger utan att stanna upp, och jag påminns om hur selektivt vårt seende är.Orden leder fram till den gröna dörren, och där står: ”Jag tycker det är viktigt att alla får veta vad som hände med oss, så de kan förstå, att friheten de lever i, inte är en självklarhet.” ”Ich finde es wichtig, dass alle erfahren, was mit uns geschah, damit sie wissen können, dass die Freiheit, in der sie leben, nicht selbstverständlich ist”. Citatet kommer från Horst Schüler, före detta fånge på före detta Stasifängelset på Lindenstrasse 54/55 – i folkmun kallat ”Lindenhotel”. Idag är huset en minnesplats, en så kallad Gedenkstätte.
På innergården, bakom den vackra fasaden, döljer sig ett ökänt och fruktat fängelse. Här har tre diktaturer avlöst varandra med att döma, tortera och mörda människor. Under nazitiden dömdes här 4 200 män och kvinnor till tvångssterilisering. 1945 beslagtogs huset av ryska KGB som på löpande band utfärdade dödsdomar mot politiska fångar. De dömda transporteras till Moskva för avrättning där dödsskjutningarna alltid skedde vid midnatt. Kropparna brändes redan samma natt, varefter askan försvann i en massgrav. Först under 1990-talet, alltså fyrtio år senare, fick de anhöriga veta sanningen om vad som hänt deras spårlöst försvunna släktingar.Uppstudsiga fångar isolerades i den så kallade tigerburen. Vintertid stod fönstret öppet och fången, som tvingats ta av sig alla kläder, kedjades naken fast i den nerkylda cellen. Tortyren stegrades genom att en iskall vattenstråle riktades mot fångens panna, hjärta och könsorgan.1952 övergick ”Lindenhotel” i Stasis regi. Mer än 7 000 män och kvinnor – dömda för spionage flyktförsök, statsfientlig verksamhet – satt fängslade här under vidriga förhållanden.Efter fotografering och avpersonifiering – genom att tilltalas med ett nummer istället för namn – fördes fången till en cell med ungefär denna medeltida standard. Först på 1960-talet fick cellerna toalett och handfat.Under 1960-talet tilläts fångarna 20-30 minuters daglig utomhusvistelse i celler där man kunde ta tre steg åt ena hållet, fyra åt det andra. På taket av ståltrådsnät patrullerade beväpnade vakter.Fram till murens fall 1989 var det få som visste vad som försiggick i denna snart trehundra år gamla byggnad med sin omvända klassresa: från holländskt stadspalats till hästlasarett åt Napoleons kavalleri och vidare till ökänt fängelse.Med murens fall kom privatiseringsvågen. Vad skulle man göra med huset, sälja till högstbjudande? Tack vare före detta fångar som engagerade sig i hustes öde vände opinionen och staden Potsdam övertog ansvaret. Bara de allra nödvändigaste renoveringar har gjorts för att bevara autenticiteten av denna minnesplats som manar till eftertanke: FRIHETEN VI LEVER I ÄR INGEN SJÄLVKLARHET.Andréa Räder/berlinkorren

Det är aldrig för sent att upptäcka något nytt. Som David Bowie till exempel, eller snarare hans musik. Att den gått mig förbi beror nog mest på den enorma kult som omgav hans person, den stod liksom i vägen för mitt intresse. Men när jag nyligen besökte Brückemuseum, tillägnat den tyska expressionistiska konstnärsgruppen Die Brücke (1905–1913), öppnades en liten dörr från oväntat håll. Nämligen en målning med titeln Roquairol av konstnären Erich Heckel som var en av gruppens medlemmar.Bowie, som själv tecknade och målade (konstsamlare var han ju också) gillade expressionisternas färgstarka och uttrycksfulla måleri, och Brückemuseum var också hans favorit bland Berlins muséer.Allra mest verkar Bowie ha gillat Heckels målning Roquairol. Han lät sig fotograferas med liknande handrörelse på otaliga bilder i samband med albumet Heroes. Men det som fascinerade Bowie på djupet tror jag är målningens koppling till själva titeln; Roquairol är en av huvudkaraktärerna i författaren Jean Pauls (1763–1825 ) roman Titan. I romanen personifierar han den ambivalente, plågade och i själen söndertrasade konstnären. Kanske var det så Bowie kände sig då han kom till Berlin 1972, mager och eländig och nerknarkad.Mitt nästa steg för att närma mig Bowie blev en guidad stadspromenad med fokus på legendariska Hansastudio (The Hall by the Wall) nära Potsdamer Platz där inspelningarna gjordes. Själva huset, från 1913, heter Meistersaal (mästersalen) benämnd efter den stora festvåningen med sju meters takhöjd och kassettak i trä. Akustiken lär vara helt fantastisk, och det var den även på Bowies tid. Men då var huset i samma risiga skick som efter kriget och omgiven av igenvuxna ödetomter.Vår guide Philip berättar att Berlin blev en vändpunkt i Bowies liv och en nytändning för hans musik. Närheten till muren, endast ett stenkast från studion, var en stark inspirationskälla. Och efter att ha genomgått en tuff avgiftningskur och lärt sig att avsluta dagen med Abendbrot istället för att dra en lina, och  så dagliga cykelturer därtill – från bostaden nära Kleistpark till inspelningsstudion – kom han på fötter igen.

Bowie bodde på Hauptstrasse 155 (stadsdelen Schöneberg) i en sjurummare på andra våningen. Till en början tillsammans med Iggy Pop som snart fick flytta till en lägenhet på bakgården eftersom han alltid snodde maten som Bowie handlat på KaDeWe.
Det är många som vallfärdar till Hauptstrasse, tänder ett ljus eller låter sig fotograferas intill porten, och de gröna (partiet alltså) lobbar flitigt för att gatan ska döpas om till David Bowiestrasse. Inte mig emot!Bredvid huset på Haupstrasse ligger caféet Neues Ufer, där Bowie och Iggy Pop brukade käka frukost och ta en whisky. Fast på den tiden hette stället Anderes Ufer. (Vom anderem Ufer, andra sidan stranden, är synonymt med homosexuell.)Numera lyssnar jag gärna på Bowie och häpnar över hans musikaliska bredd och hans omfattande kulturhistoriska referenser inom bild, film, konst och inte minst litteratur. Karln var en passionerad läsare, en bok om dagen har jag läst någonstans.Ingen plats sägs ha varit så viktig för Bowies musik som Berlin, trots att han bara bodde här i dryga två år. Det var här han skapade sin Berlintrilogi med albumen Low, Heroes och Lodger.  Till sist en länk till videon Where Are We Now  från 2013 där Bowie ser tillbaka på åren i Berlin.
Andréa Räder/berlinkorren

”Hmm, lecker”, hör jag killen framför mig säga när han biter i den mintgröna kokosbollen. Jag bestämmer mig genast för att köpa en likadan, fast i rosa. Fyllningen består av jordnötter och något sött som jag inte vet vad det är. Men god är den.Det är den sista varma söndagen för i år och jag strosar runt i Thaipark som egentligen heter Preussenpark och ligger i stadsdelen Wilmersdorf. Varje helg under den varma årstiden förvandlas parkens gräsmatta till Tysklands största streetfoodmarknad.Under de färgglade parasollerna sitter försäljarna och friterar kött, fisk och grönsaker på sina små gasolkök. Det förkokta riset hålls varmt i stora behållare och isen till fruktjuicer och drinkar förvaras i kylväskor.Sättet att tillaga och servera maten på är otroligt enkel och uppfinningsrik, och det är en fröjd för ögat att bara gå runt och njuta av färgprakten. Billigt är det också, för några euro kan man få en hel måltid. Inte undra på att marknaden populär. I Thaipark blandas berlinare, gamla insuttna som nyinflyttade, med turister från världens alla hörn. Soliga dagar kan det komma flera tusen besökare och stämningen är alltid i topp.Dessutom har parken något som är ytterst sällsynt i dagens genomkommersialiserade städer – nämligen autenticitet. Ingen företagskedja står bakom framgången, inget marketingföretag. Marknaden har växt av egen kraft, långsamt och organiskt.Men det finns problem: vatten, ström och avfallshantering saknas. Och i brist på toaletter pinkas det flitigt i buskarna. Någon kontroll av det som säljs existerar inte heller. Marknaden är alltså illegal och försäljningen strider mot alla förordningar, såväl ekonomiska som hygieniska. Ändå tolereras den av myndigheterna – än så länge – för ingen kan svara på vad som gäller. ”Du får gå dit på egen risk”, säger de ansvariga och rycker på axlarna. Och än så länge verkar varken bränder eller matförgiftningar ha förekommit.Den här gråzonen är ett intressant fenomen, kanske typisk berlinsk, för att den fått pågå ostört i så många år. Och under tiden som gått har politikerna förstått att Thaipark är en interkulturell mötesplats som är viktig för stadens mångfald, och man är enig om att den ska få vara kvar.Nu försöker man hitta lösningar för hur marknaden ska kunna legaliseras. Och tills dess får Borussia, kungariket Preussens motsvarighet till Pallas Atena, fortsätta att hålla ett vakande öga på Thaipark.
Andréa Räder/berlinkorren

Åtta mil från Berlin, på den polska sidan om floden Oder, finns resterna av den ståtliga fästningsstaden Küstrin, numera Kostrzyn, som jämnades med marken i slutet av andra världskriget. Küstrin var porten till Berlin och i mars 1945 ockuperades staden av röda armén. Försvaret organiserades av en fanatisk SS-officer – Heinz Reinefahrt, med ökänt förflutet som ”bödeln från Warzawa”– och som fått i uppgift av Hitler att försvara Küstrin till siste man. Striden blev synnerligen grym och hård. Den gamla stadskärnan brändes, besköts och sprängdes sönder tills inget mer fanns kvar. Upptill 10 000 människor tros ha omkomit under dessa fasansfulla veckor.
Küstrin är idag en minnesplats, en vacker sådan: magisk och hemlighetsfull och med en historia som går tillbaka till åtminstone 1200-talet då staden införlivades med Brandenburg.Det är en märklig känsla att ströva genom denna tysta stad som tillintetgjordes för 73 år sedan och mestadels består av ruiner från stadens underjordiska källarvalv. Det forna nätet av gränder och gator har frilagts och skyltar med deras namn har satts upp. Här och var skymtar resterna av en kullerstensgata, en bit av en trottoar och trappsteg till hus som inte längre finns.

Även Küstrins gamla slott är borta, endast några ynkliga rester av fundamentet finns kvar. Det forna slottet är mest känt för en sorglig historia. Här tvingades den 18-årige kronprinsen, sedermera preussenkungen Friedrich II, kallad Friedrich der Große (1712–1786) stå vid ett fönster och se på när hans bäste vän, löjtnant von Katte halshöggs. Den unge Friedrich, som avskydde sin tyranniske far som försökt uppfostra honom med kadaverdisciplin, hade planerat att fly till England tillsammans med sin vän. Flyktplanen uppdagades emellertid, båda ställdes inför krigsrätt och Katte dömdes till landsförräderi.Om allt detta – Fredrik och Katte och stadens dramatiska förflutna – kan man fördjupa sig i på museet som ligger i en av bastionerna.Museets imponerande källarvalv är fyllt med krigshistoria. Bakom fotografierna nedan döljer sig damtoaletten.Så en sista blick på floden Oder innan vi återvänder hem via gränstaden Frankfurt an der Oder.I Słubice, som den polska delen av staden heter, hittar vi biopalatset.Ett intressant gathörn som gjort för att titta på folk.Och denna mycket lockande frisersalong.Andréa Räder/berlinkorren

På Chausseestrasse 128, i stadsdelen Mitte, ligger en av Berlins mest sevärda kyrkogårdar: Hugenottenfriedhof. Den tillägnades de franska protestantiska religionsflyktingar som kom till Brandenburg i slutet på 1600-talet. Fast den franska gravplatsen är bara en del av kyrkogården vars rätta namn är Dorotheenstädtischer Friedhof. I det vita huset, där muren slutar, bodde paret Bertolt Brecht och Helene Weigel. Huset heter idag Brechthaus.Dorotheenstädtischer Friedhof anlades 1762 och var från början en enkel kyrkogård för de fattiga. Men när Berlin under 1800-talet växte till en kulturmetropol, med universitet och akademier i omgivningen, förändrades kyrkogårdens karaktär. Allt fler kändisar – främst från film, teater, konst, litteratur, arkitektur och politik – fick sin vila här och gravarna blev allt mer påkostade. Idag är jag här för att gå en guidad tur. Solen lyser genom trädens grönska och liljekonvaljerna doftar. Runt hörnet väntar kyrkogårdens ciceron: Dr. Smith, med ett förflutet som amerikansk officer. Hans intresse för konst, litteratur och musik är stort och hans minne utomordentligt gott. Att han älskar denna kyrkogård går inte att ta miste på. Dr. Smith är en hängiven berättare, och han kryddar flitigt med anekdoter som får de döda att träda fram ur gravarna – inte sällan i sin mänskliga skröplighet.Brecht, får jag veta, led av dödsskräck. Hans sista önskan var att efter sin död bli stungen i hjärtat för att förvissa sig om att inte bli levande begraven. Och han ville ligga i en kista av metall av rädsla för att bli uppäten av maskarna. Nu ligger han här, i plåtkista får man förmoda, bredvid hustrun, die grosse Weigel, som var en skådespelare av rang. Tillsammans med Brecht grundade hon teatern Berliner Ensemble som hon fortsatte att leda efter hans död. Weigel kan inte ha haft det lätt med maken. Brecht hade många  älskarinnor. Att han var en usel älskare som dessutom luktade illa ur mun lär inte ha avskräckt kvinnorna, berättar Smith och hänvisar till en säker källa. Några älskarinnor gjorde till och med anspråk på att få ligga bredvid Brecht i graven, det är därför den är så stor, fortsätter han och tillägger: ”Men, hur det förhåller sig med den saken har ännu ingen undersökt.”Vi skyndar vidare till Heinrich Mann, storebror till Thomas Mann. Även Heinrich Mann var författare, men stod i skuggan av sin världsberömde bror. Och även Heinrich flydde undan nazisterna för att bosätta sig i Kalifornien tillsammans med sin hustru Nelly.
Nelly, som kom från samhället botten, hade inget lätt liv: modern var tjänstehjon, fadern okänd. Själv slog hon sig fram på nattklubbar tills hon träffade den trettio år äldre Heinrich. Nelly betraktades av familjenklanen Mann som något katten släpat in. Thomas Mann kallade henne för ”die schreckliche Trulle”, hans hustru Katia kort och gott för ”das Stück”, Stycket.
Medan vår ciceron, Dr. Smith, kvickt ilar till nästa grav får jag syn på kvinnan i lysande vallmorött.Hon är så stilig i allt det gröna att jag måste smyga efter och ta några bilder. Så slår hon sig ner på en bänk och läser. Jag undrar vad, men man kan tyvärr inte vara hur närgången som helst.Dessutom vill jag höra vad Dr. Smith har att säga om filosoferna Fichte och Hegel. Jag nöjer mig med att referera till att den ene dog i tyfus, den andre i kolera.Även Christa Wolff, den mest kända författaren från DDR, ligger här. Någon fiffig besökare har ställt dit en mugg med kulspetspennor. ”Hoppas bara det inte bidrar till ännu fler författare. Det finns redan tillräckligt många och dåliga”, kommenterar Dr. Smith.En av de mest sorgliga och uppseendeväckande gravarna tillhör familjen Hoffman. Fadern, Eduard Hoffman, var byggmästare. Han uppfann ringugnen som revolutionerade tegeltillverkningen och gjorde honom stenrik. Men inga pengar i världen skyddar mot ond bråd död. Inom loppet av fem veckor förlorade föräldrarna fyra av sina sex barn i scharlakansfeber.Men man ska inte vara dyster när man lämnar en kyrkogård, säger Dr. Smith. Jag avslutar därför med ett foto på en grav tillhörande en författare jag inte minns namnet på, men som var glad i både röka och dricka. Han begärde att få en askopp vid graven (fördjupningen i främre hörnet) och en plats för några snapsglas intill stenen. Allt för att göra det trevligt för vännerna som kom på besök.Till en trivsam kyrkogård hör ett trivsamt café med hembakt. Ett sådant finnes här: Cafe CaDoro heter det. Och så bor här några svarta katter som troligtvis har tillhört sångerskan Gisela May, allt enligt Dr. Smith. Så glöm inte att ta med kattgodis när du kommer hit.När jag lämnar kyrkogården passerar jag Chaussestrasse 131. I det stora huset bodde en gång Wolf Biermann. En av hans sånger handlar om den gamla kyrkogården. Han sjunger om de döda som ligger där och om oss som lever nu, och refränger lyder: ”Wie nah sind uns manche Tote, doch Wie tot sind uns manche, die leben.” Sången heter Der Hugenottenfriedhof Jag tycker det är en av hans vackraste.
Andréa Räder/berlinkorren

Det dags att damma av cykeln och ge sig ut på upptäcksfärd, för Berlin är en finfin sommarstad. Dagens cykeltur börjar vid S-bahnstationen Wannsee. Det blir en sträcka på två mil som går nära vattnet.   Vi svänger in på den smala gatan Am Großen Wannsee där seglar- rodd- och kanotklubbarna ligger på rad. Där ligger också konstnären Max Liebermanns (1847–1935) pampiga sommarhus, Liebermannvillan, som är ett museum.Liebermanvillan är ett omtyckt utflyktsmål, inte minst för den vackra trädgården som sluttar ner mot vattnet. Fast idag är det cykla som gäller, så det blir inget besök. Men jag hinner kasta ett öga på trädgården som skymtar bakom syrenerna.
Inte långt från Liebermannvillan ligger Haus der Wannseekonferenz. Konferensen, med representanter från NSDAP och SS, hölls den 20 januari 1942. Den hade som syfte att organisera ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Villan är idag en Gedenkstätte, en plats för att minnas och bearbeta historien. Här finns mycket information så jag kommer gärna tillbaka en annan gång. Nästa stopp blir en fikapaus i skuggan av den här stora kissekatten: lejonet från Flensburg! Det är en fin utsiktsplats. Härifrån blickar man över till Berlins stora playa: Strandbad Wannsee. När jag var liten skämtade berlinarna om att vattnet vid Strandbad Wannsee bestod av 99% urin. Det var så långt till de allmänna toaletterna att ingen orkade gå dit, och det var så trångt i vattnet att man nästan bara hade ståplats. Hoppas det är bättre nu.    Cykelturen fortsätter på en strandpromenad genom lummig grönska, mot Heckes Horn. Det finns flera badplatser utmed vägen. Berlin lär trots allt ha bra vattenkvalité på grund av all sand och det kalkhaltiga vattnet.Här passerar vi Påfågelön som är väl värd ett besök. Också det får bli en annan gång.Slutligen är vi framme vid den kända agentbron, Glienicker Brücke, som utgjorde gränsen mellan Västberlin och Östtyskland under åren 1945–1990. Intill bron ligger Schloss Glienicke med sin underbara park. Men vi trampar vidare på Königstraße som tar oss raka vägen tillbaka till utgångspunkten, S-Bahnhof Wannsee.
Andréa Räder/berlinkorren

Det finns många fina boklådor i Berlin, en av dessa är Buchkantine i stadsdelen Moabit. Att boklådorna överlever beror på en enda sak: fasta bokpriser! Istället för bokpriser konkurrerar man med kvalité och service. Man värnar om sina kunder och försöker hitta en nisch som funkar. På Buchkantine är det kombinationen böcker och mat.Bokhandeln drivs av två tjejer som båda är ”gelernte Buchhändlerin”. Det betyder att de är utbildade bokhandlare, en utbildning som tar tre år. Och det märks att de är proffs. Sortimentet är noga utvalt och böckerna snyggt skyltade. I bokhandeln finns även ett lekrum för de allra minsta, och så här ser barnboksavdelningen ut.Lite svenskt hittar jag på hyllan.Mat kan beställas fram till kl. 22.00. Man kan sitta och mysa inomhus eller ute på terrassen under lönnens gröna blad.Ett stenkast från Buchkantine flyter floden Spree. Båttrafiken har vaknat till liv igen och Fortuna glider förbi.Någon läser en bok. Det är vår i Berlin.Andréa Räder/berlinkorren