Berlinkorren – Andréa Räder

Så var det dags för den årliga bokmässan i Leipzig som pågår under fyra dagar i mars. Det här är en publik mässa med massor av monterprogram och många prisutdelningar. I år räknar man med ca 300 000 besökare. Med 2 600 utställare från 48 länder är det lönlöst att ens försöka förbereda sig – åtminstone för mig som är här för första gången. De ä bar å åk!  Efter nittio minuters tågresa från Berlin är jag i mål. Inne i glashallen är det varmt. Via tunnlar tar man sig sedan vidare till de fem stora mässhallarna. På språng genom en av dessa tunnlar jag tar dagens bästa foto.Skogsrået vrider och vänder på sig och lösbrösten hamnar på sned, men vad gör det.  Sedan blir jag sittande i denna monter. Vi är många som lyssnar till Lothar Tiedtkes redogörelse om de vidriga förhållanden som rådde inom den slutna psykiatrin i DDR. Själv blev han inspärrad, utan rättegång, och tvångsvårdad med sprutor, elchocker och en näve psykofarmaka han dagligen tvingades svälja under uppsikt. Hans brott: att ha yttrat sig kritisk gentemot regimen. Rumänien står i centrum för årets mässa. Här framförs Grimmsagan ”Kung Trastskägg” på omväxlande tyska och rumänska. I bakgrunden sitter Irina Dobrescu som illustrerat sagan.I den rumänska bokmontern hittar jag romanen ”Oxenberg & Bernstein”, ett familjedrama som gör rent hus med landets antisemitiska förflutna. Den behandlar den judiska pogromen i Iași, den 29 juni 1941, då 13 266 judar mördades. Romanen har väckt stor uppmärksamhet och jag noterar den på min lista på böcker jag vill läsa.Utbudet av böcker är enormt, inte bara från Östeuropa, och jag hinner inte så mycket mer än att svepa med blicken över omslagen.Fastnade direkt för detta färgsprakande omslag. Och så detta otroligt stiliga på Margret Atwoods dystopi ”The Handmades Tale”.Bland mässans 2 600 utställare finns också några utställare, jag vet inte hur många, som företräder högerextremistiska åsikter. Jag såg en sådan monter under mina strövtåg. Den gick inte att undgå att upptäcka eftersom den var hårt bevakad av poliser. Hur man ska förhålla till högerextremisterna vid bokmässorna i Leipzig och Frankfurt är omstritt även i Tyskland. Mässledningen hade därför inför årets mässa beslutat att så länge publikationerna håller sig inom lagens råmärken kan dessa grupper inte uteslutas. I svensk press har detta förvandskats till att Leipzigmässan välkomnar högerextremister.Så äntligen får jag  syn på en kändis som också jag känner till: Åsne Seijerstad som tilldelades årets litteraturpris ”Leipziger Buchpreis zur Europäischer Verständigung” för sin bok om Breivik, ”En av oss”.Klockan sex stängdes portarna och jag lämnar mässan tillsammans med ett gäng glada mangauaner.
Andréa Räder/berlinkorren

Här är han, Jeffrey Bossin, Berlins klockspelare eller carillonneur som det också heter. Sedan 1988 spelar han i Tiergartens klocktorn som med sina 68 klockor är den fjärde största carillon i världen. Den största klockan väger 7,8 ton, den minsta 500 gram.Klocktornet ligger ett stenkast ifrån riksdagshuset. Och högst upp, i ett litet kryp in under taket, sitter Bossin och spelar på detta vidunderliga instrument som har sitt ursprung i Nederländerna. Vi får följa med upp i klocktornet, som saknar hiss. Jag räknar till 185 trappsteg. I Tyskland har instrumentet funnits sedan 1700-talet, men under andra världskriget förstördes de flesta klocktornen. Tornet i Tiergarten byggdes 1987.
De tyngsta klockorna i basen kräver åtta kilos tryck, så man får inte vara svag i nyporna, säger Bossin.Så knyter han nävarna och börjar spela. Fötterna dansar över pedalerna och knytnävarna dundrar över spakarna. Om du vill höra Bossin berätta om detta fantastiska instrument och höra honom spela, lyssna här.I parken utanför finns vi som lyssnar. Tillsammans, eller … … var och en för sig. Det är mäktigt och rofyllt på samma gång.Alla Söndagar mellan maj och juli kl. 15.00, samt alla högtidsdagar, kan man slå sig ner i parken och njuta av en carillonkonsert i Tiergarten. (Ta buss 100, gå av hållplats Haus der Kulturen der Welt.)Andréa Räder/berlinkorren

Luther visste: utan musik ingen reformation! Med Luther blev sången integrerad i gudstjänsten. Han skrev 37 psalmer varav minst 30 tonsattes av Johann Sebastian Bach.

Johann Sebastian Bach (1685–1750).

Även om Bach föddes 200 år efter Luther korsades deras vägar: för det är svårt att föreställa sig Bachs kyrkomusik utan Luther, och det är inte för inte som Bach fått smeknamnet ”den femte evangelisten”.
Om du besöker Eisenach, missa inte Bachhuset. I den gula byggnaden, som dock inte är Bachs födelsehus, får vi följa hans liv från vaggan till graven.

Bachhuset har en stor samling av olika barockinstrument. Och en gång i timmen bjuder ”husorganisten” på en liten tjugominuters Bachkonsert där han spelar på gamla klaviaturinstrument; däribland en husorgel, en klavichord och ett Silbermannspinett. Den förstnämnda var särskilt populär bland skollärarna som när de spelade morgonpsalmen samtidigt kunde hålla koll på klassen

Bachs arbetsrum var litet och anspråkslöst. Han komponerade vid sin sekretär och provspelade sedan på sin klavichord, ett enkelt klaverinstrument som påminner vår tids keybord.
På Bachhusets baksida finns en liten trädgård, perfekt för en stunds vila innan man fortsätter sin rundvandring.

I den moderna tillbyggnaden finns café och museumshop.I multimediasalen på övervåningen kan man digga Bach på längden och på tvären.Och i ett runt tält mitt i salen, på 180 graders filmduk, spelas den gudomligt vackra och svängiga arian ”Mache  dich, mein Herze, rein” ur Matteuspassionen.

”Mache dich, mein Herze rein, ich will Jesum, selbst begraben.”

Eisenachs trottoarer är vackra … … backarna är branta.

… här finns (såklart) även ett Lutherhus.

…  här och där kan man upptäcka en gammal skönhet.

I Eisenach finns även ett Automobil Museum; förutom Luther och Bach är Eisenach nämligen intimt förknippat med tysk bilhistoria. Under 1920-talet tillverkades här bilen Dixi som senare blev BMW. Och efter kriget startade man i DDR tillverkningen av Wartburg, en riktig pärla.

Eisenach station.

Andréa Räder/berlinkorren

När Bert Brecht, som inte hade mycket till övers för religion, fick frågan om sin favoritbok, svarade han: ”Ni kommer att skratta: Bibeln”. Brecht läste dagligen ur Bibeln. Han tog intryck av de dramatiska berättelserna som rymmer alltifrån ond bråd död till kärlekens lov, och han vävde in bibliska teman och motiv i flera av sina verk. Dessutom hade han Luther som sin stilikon.

Luther som munk. Teckning av Lucas Cranach.

Luther var trettioåtta år när han översatte Bibeln år 1521. Fyra år tidigare, i oktober 1517, hade han publicerat sina 95 teser i Wittenberg där han i skarpa ordalag kritiserade kyrkans lukrativa handel med avlatsbrev med vilka människorna skulle köpa sig fria från synd för att undkomma helvetets plågor. Luthers kritik var ett hot mot den etablerade kyrkan och den tysk-romerske kejsaren förklarade honom fredlös.
Luthers landsherre, Friedrich der Weise, tog nu den unge teologiprofessorn från Wittenberg under sina vingars beskydd, förde honom till Wartburg där han hölls gömd under knappt ett år.

På Wartburg lever Luther inkognito under täcknamnet Junker Jörg, han låter håret växa och anlägger skägg. Han är inhyst i en liten kammare på borggården (se pilen).
Det är här Luther har sin skrivarlya, och det är här han översätter Nya testamentet på endast tio veckor. Originalmöblemanget är sedan länge borta, likaså den berömda bläckfläcken på väggen. Historien om fläcken har bröderna Grimm bevarat i sin sägensamling Deutsche Sagen.

”Doktor Luther satt på Wartburg och översatte Bibeln. Detta ogillades av djävulen, som inget hellre ville än att förstöra Den Heliga Skrift. Men när han gjorde ett försök tog Luther bläckhornet han använde sig av och och slängde det i huvudet på den onde. Än idag visar man upp kammaren och stolen som Luther satt på, och fläcken på väggen dit bläckhornet flög.”

Valrosskotan på golvet är däremot äkta, den hade Luther som fotpall för att inte frysa om fötterna.

När Luther översatte Bibeln till tyska gjorde han det inte ordagrant som sina föregångare som skrev på latin och vars språk han fann blekt och svårbegripligt. Istället skapade Luther en egen stil, Lutherstilen, som var långt mer än en översättning. Och han utgick från de grekiska och hebreiska urtexterna, inte från den latinska Vulgata.

Bibeln skulle förstås av alla: mödrarna i hemmen, barnen i gränderna, bönderna på marknaderna. Luther lyssnade på deras tal och rättade sig därefter. Han valde korta ord framför långa och han undvek krångliga bisatser. Språket skulle vara klart och begriplig, klangfullt och färgstarkt, åskådligt och lätt att minnas – som i ”Herren är vår herde” eller ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

Georgenkirche i Eisenach. Här vigdes Elisabeth 1221, här predikade Luther, här döptes Bach.

Även om Luther var en ordens mästare brottades han ständigt med språket då han sökte efter den bästa början, det rätta ordet eller den mest passande bilden.

Luthers språkbruk föll i god jord, och många uttryck lever kvar än idag. Till exempel: kasta pärlor för svinen, bita i sura äpplet, famla i mörker, krypa till korset, smör i solsken, allt har sin tid. Men vem skulle idag likt Luther våga fråga sina vänner runt middagsbordet: Varför pruttar och rapar ni inte, smakade maten inte bra?

Wartburg, som är världsarv, har förstås mer att bjuda på än Luther. Wartburg kryllar av historia och här finns mycket för ögat: alltifrån kitschiga rumsinteriörer till  eleganta väggdekorationer som denna.
Sparsmakat geometriska som denna.

Eller söta korrar som dessa.
Andrea Räder/berlinkorren

Video Stellam! Se, en stjärna! utropar trollkarlen Klingsor som även kunde skåda in i framtiden. Stjärnan, det är heliga Elisabeth av Thüringen (1207-1231). Hennes huvud, dock inte skallen, och några benknotor förvaras på historiska muséet i Stockholm. Det tog svenskarna med sig under trettioåriga kriget.

Vi befinner oss fortfarande på Wartburg (där Luther översatte Nya testamentet till tyska), närmare bestämt i Elisabethkemenate, den sal där Elisabeths liv skildras i mosaik.

Elisabeth var en ungersk prinsessa. Hon hade det inte lätt under sitt korta liv: Vid fyra års ålder fördes hon till Thüringen som blivande bröllopsgåva. Med fjorton måste hon gifta sig med sjuttonårige Ludwig av Thüringen. Ungdomarna ser allt annat än glada ut på bröllopsbilden. Elisabeth, som var mycket from, var inte det minsta intresserad av att sitta på slottet och spinna lin. Hon stod inte ut med lyxlivet där, utan gav bort sina fina kläder och dyrbara smycken för att barfota och klädd i yllesärk ge sig ut bland fattiga och sjuka. Men hennes stora sociala engagemang väckte ont blod bland makens släktingar, och hon förbjöds att dela ut bröd  till de fattiga. Särskilt illasinnad tycks hennes svärmor ha varit, men så länge maken Ludwig levde stod hon under hans beskydd. Han skvallrade inte heller för sin mor när Elisabeth i hemlighet smög sig ut med brödkorgen.

Inte bara maken, även hovdamerna Isentrud von Hörselgau och Irmengard var uppriktigt bekymrade för Elisabeth och gjorde allt för att stötta henne. Men vad hjälpte det? För när Konrad av Marburg kom till Wartburg, då började det gå riktigt illa.  Konrad av Marburg var en karismatisk sadist, tillika vandrande predikant och inkvisitor, som smilat in sig hos aristokratin. Konrad blir nu Elisabeths förtrogna biktfader och rådgivare, och hon skriver under på att följa honom ifall hon skulle råka bli änka, vilket hon snart också blir. Konrad skickar nämligen iväg maken Ludwig på en pilgrimsresa från vilken han aldrig återvänder.

Tjugoåriga Elisabeth, trebarnsmor och nybliven änka, lämnar slottet. Innan dess  tar hon av sig kronan medan svärmor (i grön klänning) ger henne ett elakt ögonkast.
Konrad ser nu till att bli Elisabeths förmyndare och kan därmed fritt förvalta hennes lilla förmögenhet efter eget gottfinnande. Han hämtar henne till Marburg, men barnen får Elisabeth inte ta med, det har Konrad bestämt. Hon förbjuds även all kontakt med sina förtrogna hovdamer. Och som om det inte räckte piskar han henne.

I Marburg grasserar vid denna tid spetälskan, och Elisabeth tillbringar all sin tid för att hjälpa fattiga och sjuka. Hon lever asketiskt, livnär sig på vattensoppa med lite örter och böner i. Hon blir utmärglad och sjuk och dör endast tjugofyra år gammal.

Efter hennes död skiljs huvudet från kroppen, ett finger huggs av – hon är högvilt för relikjägarna. Elisabeths huvud, den allra dyrbaraste reliken, läggs i den juvelprydda bägare som senare hamnade i Sverige. Hennes skalle finns på ett kloster i Wien och några benrester förvaras i Elisabethkirche i Marburg.
Andréa Räder/berlinkorren

Wartburg i Eisenach. Det var här Martin Luther satt gömd då han översatte Nya testamentet från grekiska till tyska.

Det var vid en tredagars resa i Luthers fotspår jag fick syn på honom, trollkarlen Klingsor!
Inte målaren Klingsor, huvudperson i Torgny Lindgrens roman med samma namn, han som målade samma tavla gång på gång: ett förvridet dricksglas på en snedsågad stubbe. Inte heller någon annan i den klingsorska ätten som slagit rot i västerbottens inland. Ätten, vars grundare Gammklingsor (romanfigurens gammelfarfar) var den som för länge sedan hittade dricksglaset på den snedsågade granstubben.

Men varifrån kommer namnet, frågar sig Lindgren. Inte från Klingsor i Rickard Wagners opera Parcival, och inte heller från Klingsor i Herman Hesses roman, svarar han. Utan från Gammklingsor som även kallades Klingsåret efter att ha skurit sig på en klinga. Det var ett praktfullt ärr: ”Vid kanterna koboltblått med dragning åt grön umbra, längre in skiftande det i ockra och kadmiumgult, i centrum lyste det av krapplack och kadmiumrött.” Jag har försökt måla det utifrån Lindgrens beskrivning.

Klingsåret.

Men, tillägger Lindgren, det fanns även en Urklingsor (före Gammklingsor alltså), en som deltog i fälttåget mot Napoleon 1813. Han hette egentligen Nilsson men önskade sig ett namn med värdighet att lämna i arv. Och på en kyrkogård i närheten av Lübeck (det var där nordarmén under ledning av Jean Baptiste Bernadotte hade sitt läger) fann Nilsson namnet Klingsor inristat på en gravsten. Klingsor, ett närapå storartat namn! Det var så ätten Klingsor fått sitt namn.

Ända sedan jag lyssnat på Lindgrens roman för ett antal år sedan har namnet Klingsor vilat i mitt undermedvetna. Det klingar som små silverbjällror i mina öron. Och i mina kvarter i Berlin finns både en Klingsorstrasse och en Klingsorplatz. Så har åren gått utan att jag vare sig funderat på namnet Klingsor eller på Lindgrens roman. Men nu har jag boken i min hand. Jag läser den med stor förtjusning och häpnar.

Varför berätta detta?
Jo, när jag nyligen besökte staden Eisenach och Wartburg, borgen där Luther höll sig gömd då han översatte Nya testamentet från grekiska till tyska, fick jag syn på Klingsorättens verklige urfader: Ur-urklingsor, en magiker och alkemist som redan förekommer i Wolfram von Eschenbachs berömda epos Parsival från 1200-talet.

Och det slog mig: Ur-urklingsor det är ju Torgny Lindgren själv, en ordens alkemist. Lindgren som till skillnad mot romanens Klingsor behärskade konsten att förvandla en gråbrun sörja av njure, lever och hjärna – eller för all del en oaptitlig färgblandning av capuut mortum, kromoxidgult och kadmiumrött – till renaste guld.

Andrea Räder/berlinkorren

I tisdags invigdes utställningen ”Konst från Holocaust” på Deutsches Historisches Museum i Berlin. Det är den största utställningen hittills utanför Israels gränser med verk från förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. I utställningen presenteras etthundra bilder av femtio judiska konstnärer från olika förintelseläger, arbetsläger och getton. Av de femtio konstnärerna mördades hälften.Bilderna har hittats nedgrävda, inmurade i väggar, medan andra har smugglats ut. De vittnar om människors förtvivlan, om mörker och död. Men där finns också ljusa och färgsprakande bilder – kanske som en besvärjelse för att orka överleva ännu en dag. Och där finns självporträtten – kanske för att hålla kvar något av sig själv i ett helvete där all mänsklig värdighet tagits ifrån en.
En av dessa många självporträtt  målades av författaren och konstnären Charlotte Salomon som höll sig gömd i Frankrike.  Hon blev förråd och greps. Tjugosju år gammal och gravid i femte månaden deporterades hon till Auschwitz där hon mördades.

Flera av de representerade konstnärerna satt fängslade i Theresienstadt som togs i bruk i november 1941. Fram till krigsslutet deporterades 144 000 människor till koncentrationslägret. Närmare 35 000 dog av hunger, kyla och epidemier. Internationella Röda Korset som besökte Theresienstadt vid ett flertal tillfällen, och så sent som april i 1945, lovordade förhållandena i sina rapporter. Så blind var världen.

Aldrig tidigare har jag blivit så gripen av en utställning som denna. Bakom varje bild finns ett människoöde; som Malva Schaleck, porträtt- och landskapsmålare. När hon vägrade att porträttera en av läkarna i Theresienstadt skickades hon till Auschwitz där hon mördades.

Eller satirtecknaren Bedřich Fritta, som i Theresienstadt ledde arbetet i teckningssalen där judiska konstnärer tvingades producera propagandamaterial åt nazisterna. I hemlighet gjorde Fritta bilder med fasansfulla skildringar och lyckades smuggla ut några av dem. När detta uppdagades grävde han omedelbart ner dem på lägergården, däribland även en bilderbok som han tecknat som födelsedagspresent åt sin lille son Tommy. Fritta skickades till Auschwitz där han mördades.

Oförglömlig är dikten ”Drömmar”, skriven av den fjortonårige Abraham Koplowicz, och som endast fjorton år gammal skickades till Auschwitz där han mördades.

DRÖMMAR
När jag är tjugo år gammal, ska jag att sitta i en motoriserad fågel och flyga till världsalltets ände.
Jag ska flyga, jag ska svinga mig högt upp över en värld så vacker.
Molnet ska vara min syster, vinden min bror.
Jag ska flyga, jag ska sväva över floder och hav.
Jag ska beskåda Eufrat och Nilen, beundra sfinxen och pyramiderna i gudinnan Isis gamla land.
Jag ska glida över de mäktiga Niagarafallen och låta Saharas sol värma mig .
Jag ska stiga upp över Tibets molntäckta bergstoppar, över hinduernas hemlighetsfulla magiska land.
Därefter, befriad från hetta och sol, ska jag flyga till Nordpolen, sväva över känguruernas stora ö, och vidare över Pompejis ruiner.
Därifrån ska jag styra mot det heliga landet där vårt förbund blev slutet.
Jag kommer till och med att nå den berömde Homeros hembygd, och vara överväldigad av världens skönhet.
Jag ska svinga mig upp mot himlen.
Molnet ska vara min syster, vinden min bror.

Utställningen pågår till 3 april 2016

berlinkorren/Andréa Räder

I Tyskland finns cirka 6 000 bokhandlare, det är mer än i hela USA! Till detta kommer alla antikvariat, pappershandlare, kiosker och varuhus som har böcker i sitt sortiment. En av alla dessa 6 000 bokhandlare är barnbokhandeln Buchsegler, Berlins svar på barnbokhandeln Bokskåpet i Göteborg.

Buchsegler ligger på Florastraße i stadsdelen Pankow, nordöst om Mitte.

Buchsegler en av de sexton berlinska bokhandlarna som har belönats med Deutscher Buchhandlungspreis som för första gången delades ut denna höst i syfte att stärka bokhandeln. Även tyska bokhandlare befarar att internetbokhandeln kan komma att slå sönder det än så länge landsomfattande nätverk av små fristående boklådor.Buchsegler ägs av Wiebke Schleser, men idag är det hennes syster Kerstin Nüchter som står i bokhandeln. Hon och systern Wiebke turas om arbeta i bokhandeln då båda är beroende av andra arbeten för att ekonomin ska gå runt. Även i Tyskland är det svårt att driva en liten fristående bokhandel trots fasta bokpriser, berättar Kerstin. Utan den ”beställservice” som varenda bokhandel erbjuder skulle det inte alls gå. Servicen innebär att om du beställer en bok innan kl. 16.00 på eftermiddagen kan du hämta den i bokhandeln dagen därpå. Detta innebär att bokhandelns kundkrets inte begränsas till enbart barnfamiljer.

Kerstin med dagens bokbeställningar.

När jag tittar runt i hyllorna hittar jag många böcker av kända svenska barnboksmakare. Martin Widmark, Kristina Digman. Och så min kollega Kerstin Lundberg-Hahn från Göteborg.

”Lyckokakan” av Kerstin Lundberg-Hahn i färsk tysk översättning.

Förutom försäljning av barn- och ungdomslitteratur bjuder man in skolor och förskolor till bokprat, och man samarbetar med  kulturföreningen Kulturkind som har sitt kontor en av bokhandelns lokaler.

Ulrike Nickel, ordförande i Kulturkind.

Kulturkind driver en rad olika kulturprojekt för barn och ungdomar. Till exempel det årligt återkommande barnlitteraturprojektet Berliner Bücherinseln där skolelever bland annat får möta författare, illustratörer, förläggare och översättare. Förra året var Ryssland hedersgäst, och till våren är  temat nordiska barn- och ungdomsböcker. Ulrike har själv rest runt i de nordiska länderna och samlat på sig ett gediget material. Nu håller hon som bäst på att förbereda programmet inför 2016 års festival ”Into the Wind!” som invigs i Berlin i slutet maj. Därefter ska utställningen på turné i de tyskspråkiga och nordiska länderna.
Andréa Räder/berlinkorren

På Tucholskystrasse i stadsdelen Mitte ligger Buchhandlung Tucholsky, som är en av de sexton bokhandlare som har tilldelats Tyska förbundsregeringens nyinstiftade pris Deutscher Buchhandelspreis. Med detta pris har politikerna markerat att man även i fortsättningen vill ha ett nätverk av små engagerade bokhandlare över hela landet. Kriterierna för att komma ifråga för utmärkelsen är följande:
Bokhandeln ska vara privatägd och drivas av ägarna
Sortimentet ska hålla hög kvalité
Man ska ha verksamhet som bok- och författarpresentationer
Affärsidén ska vara innovativ
2002 infördes i Tyskland en lag om fasta bokpriser för att motverka monopolisering och utarmning av bokhandeln och bokmarknaden. Det är märkligt nog samma argument som försvarare av den fria prissättningen brukar använda sig av.
Idag vet vi vet hur det har gått sedan Sverige skrotades systemet med fasta bokpriser i början av 1970-talet: fyra av tio svenska kommuner saknar en bokhandel (Svensk Bokhandel januari 2015).

Observera Tranströmer till höger och Nesser som ligger vänster om den röda boken.

Ett annat argument som försvarare av den fria prissättningen brukar hävda är att fasta bokpriser skulle leda till höjda bokpriser. Men utifrån min egen blygsamma undersökning konstaterar jag motsatsen. Håkan Nessers Elva dagar i Berlin till exempel, som  i Tyskland kostar 18 euro (ca 168 kr) vare sig du köper den i bokhandeln eller på nätet, kostar på Bokus 194 kr och i bokhandeln 295 kr.

Jörg Engelbrecht och Jörg Braunsdorf på Buchhandlung Tucholsky.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa en bok. Mer om den vid ett senare tillfälle.

Kurt Tucholsky var Weimarrepulikens ledande skribent, samhällskritiker och satiriker. Han var antimilitarist, och varnade tidigt för de antidemokratiska tendenser som föregick nazisternas maktövertagande.
1930 flyttade Tucholsky till Hindås utanför Göteborg. Efter Hitlers maktövertagande fråntogs han sitt tyska medborgarskap och hans böcker brändes på bokbål. Han avled 45 år gammal på Sahlgrenska sjukhuset efter en överdos tabletter och ligger begravd på Mariefreds kyrkogård.
Tucholsky skrev bland annat texter till John Heartfields fotomontage, och till hans mest kända romaner hör Gripsholms Slott.
Sedan 1885 delar Svenska Pen ut Tucholskypriset till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist.

Att jubla över militära segrar är att propagera för nästa krig.
/Kurt Tucholsky

Andréa Räder/berlinkorren

Tyskland är de tusentals bokhandlarnas land, men även här fruktar de små bokhandlarna konkurrensen från den växande nätbokhandeln. Eftersom Tyskland har fasta bokpriser är det i slutändan kunden, och inte priset, som avgör den enskilda bokhandlaren framtida öde.
För att öka medveten om vikten av mångfald inom bokhandeln har förbundsregeringen nu instiftat ett bokhandelspris, Deutscher Buchhandlungspreis, som för första gången delades ut i höstas. De som premieras är små och engagerade enskilda bokhandlare som vågar hålla en egen profil och därför är värda att lyftas fram. Sammanlagt har 108 bokhandlare från hela landet fått utmärkelsen. Sexton av dem finns i Berlin, och jag kommer att besöka dem alla.

Men först några bilder från helgens bokmässa, ”Art book”, som årligen hålls i Berlin. Böckerna är mer eller mindre handgjorda och tillverkas i liten upplag, ibland bara ett enda exemplar, och de kostar därefter också. En böckernas Haute couture skulle man kunna säga, som till exempel denna drygt halvmeter höga skapelse i guld av konstnären Rainer Ehrt.Eller dessa handinbundna böcker med bilder i linoleumtryck gjorda av Nadine Respondek som är grafisk formgivare.Eller denna bok med texter av Aleksander Pusjkin.”Av alla världar som människan har skapat är böckernas värld den mäktigaste”, skrev Heinrich Heine för över 150 år sedan.Nu återstår bara att besöka de sexton prisbelönta bokhandlarna i Berlin.
Andréa Räder/berlinkorren