Berlinkorren – Andréa Räder

Äntligen bokmässa!
I år ska jag presentera min kommande biografi om bröderna Grimm.

Torsdag 24 sep kl. 11:30 – 11:50
Hårdhjärtade och utan skrupler, så framställs styvmödrarna i bröderna Grimms sagor. Ändå bottnar sagorna i en kvinnlig berättartradition. Vilka spår har detta efterlämnat i sagorna, och vilka var kvinnorna som berättade om sagans utsatta hjältinnor?
Medverkande: Andréa Räder
Plats: F3, F05:10
Arrangör: Lindskog Förlag
Typ: Seminarium
Kod: To1130.2
Fredag 25 sep kl. 10:40 – 11:00
Riddar Blåskäggs skräckkabinett
Sagans kärna är glödhet, den väjer inte för tillslutna rum eller för samhällets tabun. I bröderna Grimms världsberömda sagosamling Kinder- und Hausmärchen förekommer hustrumördaren Blåskägg i fyra olika sagor och skepnader. Men hur reagerar hjältinnorna när dörren till skräckkabinettet flyger upp?
Andrea Räder berättar om sin kommande bok: Bröderna Grimm – en biografi.
Plats: Biblioteks & berättarscenen, D-hallen, D02:01
Arrangör: Kultur i Väst i samarbete med Lindskog Förlag
Typ: Scenprogram
Kod: Sc10820
VARMT VÄLKOMNA!
Andréa Räder/berlinkorren

Var ska en bokhandlare sitta om inte bakom ett skönt, gammalt skrivbord?I den lilla bokhandeln på Bergmannstrasse i Kreuzberg står böckerna i travar, och nya kunder droppar ständigt in.
I Tyskland har man fortfarande fasta bokpriser. Det innebär att priset är detsamma vare sig du köper boken via internet eller i bokhandeln. Om man jämför med Sverige ligger priset mitt emellan bokhandels och nätbokhandelns. Ingen oschysst konkurrens alltså, och en välsignelse för alla små bokhandlare. Servicen är utomordentligt bra. Om jag beställer en bok den ena dagen kan jag hämta den dagen därpå före lunch ­– var bokhandeln­ än ligger och hur liten den än är.Hur trevligt är det inte att gå in i en bokhandel som doftar papper, där du kan känna och bläddra i böcker, se medmänniskor stå och bläddra och fundera precis som du. Och så få en pratstund med en bokhandlare som älskar böcker.
Den lilla bokhandeln på Bergmannstrasse går bra. Bokhandelns död har gudskelov (ännu) inte nått Berlin. Vad kan det bero frågar jag bokhandlaren medan han bläddrar bland sina papper.Boken har hög status i Tyskland, förklarar han. Bokhandlarna håller ihop, och det finns tydliga politiska incitament för att bokhandeln ska få bestå i sin mångfald. Det finns ingen politiker som skulle våga sig på att slakta denna heliga ko. Är det inte också så i Sverige, undrar han och fortsätter att bläddra.
Andréa Räder/berlinkorren

Äntligen unnar jag mig en utflykt efter att ha hukat framför datorn större delen denna sommar för att färdigställa min kommande biografi om bröderna Grimm. Och vad passar inte bättre än att bege sig till prinsessornas trädgård, Prinzessinengärten, ett litet paradis i östra hörnet av Kreuzberg. Att det är det döljer sig en grön oas som surrar av bin intill denna tunnelbanestation är kanske svårt att föreställa sig.Under sextio år var platsen en ödetomt som användes som soptipp. Fram till 1989 låg den i skuggan av muren, och sedan murens fall cirkulerar här trafiken dygnet runt. Men 2009 tog sig ett hundratal volontärer an denna gudsförgätna plats bland asfalt och betong, och efter att ha röjt upp började man med ekologisk odling. På den 6000 kvadratmeter stora tomten odlas 15 sorters potatis, 20 sorters tomater, 9 sorters morötter, myntor, mangold, chili, sallad, zucchinin med mera. Därutöver har man bin. Här finns ett välbesökt café, en cykelverkstad och det hålls kurser i stadsodling. Odlingarna ägs gemensamt och vem som helst kan delta. Skörden fördelas utifrån insats. Det är också en mobil trädgård som när som helst kan flyttas ifall att myndigheterna skulle säga upp kontraktet. Allt odlas därför i plastbackar, rissäckar, mjölkförpackningar och annat.  Prinssessornas trädgård (ligger vid Prinzessinenstrasse) är den perfekta platsen för en stunds vila. Men förr eller senare måste man ju uppsöka toaletten. Flickor! Detta är inga sopor! står det på mjölkpaketet som bjuder på bindor och tamponger. Andréa Räder/berlinkorren

Vad är det som har överlevt två världskrig, sovjetisk militäradministration, DDR:s sammanbrott och återföreningen? Svar: Rödluvan.
Att sagofigurer lever för evigt är helt naturligt, men att Rotkäppchen – Tysklands mest sålda sekt – har stått pall i 150 år, är ett litet under.

Flaskan med den röda kappan i sällskap med obligatorisk berlinermunk.

Företaget ligger i Freyburg (nära Leipzig) och grundades 1856 av bröderna Moritz och Julius Kloss samt deras vän Carl Foerster. De första 6000 flaskorna förvarades i familjens gårdshus, men företaget växte snabbt. Barn och barnbarn tog över och det rullade på ordentligt till andra världskrigets slut.

1945 konfiskerades familjens egendom. Barnbarnet till grundaren Kloss, anhölls vid sitt skrivbord och företaget tvångsförvaltades av sovjetisk militär.

1948 omvandlades det till ”folkets egendom”  (VEB Volkseigentrieb). Fram till återföreningen var företaget marknadsledande i DDR.

1989 brakade företaget samman och hamnade under konkursförvaltaren Treuhand (Trygga handen) som var allt annat än en trygg hand. Nu gick det riktigt, riktigt dåligt.

1993 bestämde sig några medarbetare för att rädda sekttillverkningen (Management Buy Out) och göra varumärket populärt igen. Sedan dess har det stadigt gått uppåt, och med sina runt 116 miljoner sålda flaskor årligen är Rödluvan återigen marknadsledande på sektfronten.

I själva byggnaden, ”Sektkellerei” från 1887, finns Tysklands största ekfat byggt 1893. Det är tillverkat av 25 ekar och rymmer 120 000 liter vin. Och vinkällarna går fem våningar under jorden. Kanske värt ett besök till våren?
Hellre ett glas sekt i handen än en flaska på taket! Och en skål för det nya året, önskar Andréa Räder/berlinkorren

En gång i tiden var den världens modernaste fortskaffningsmedel – Berliner Ringbahn – en ringformad järnväglinje runt Berlins innerstad och trafikerad av S-Bahn (Stadtbahn). Den är 3,7 mil lång, man kan åka medsols och motsols, och det tar 60 minuter att ta sig runt.
På ringbanan har tågen cirkulerat i 136 år med undantag för ett uppehåll på 41 år. Med murens bygge 1961 bröts ringen itu och fogades åter samman 2002. Sedan dess snurrar 400 000 berlinare dagligen runt i denna myllrande karusell.
Banan har 27 hållplatser och alla har sin egen historia. Men jag är på väg till julmarknaden i Treptow och kliver på motsols.

Marknaden ligger intill floden Spree.

Allt är veganskt.

Både drinkarna …

… och julkorten.

Barnen bygger sandslott istället för snöbubbar …

… och de vuxna värmer sig med Glühwein till tonerna av Sitting on the Dock of the Bay …

Men så ligger marknaden också på kajkanten och utsikten är strålande.

Sen blir det hem med ringen. Medsols!

Förr i världen var ringen en kär möteplats för nyförälskade. Här kunde man sitta och kyssas ostört i en hel timme. Nu för tiden har folk annat för sig när de åker.

Alla som har smakat på tjeckiskt öl vet att det är gott. Att de böhmiska humlestörarna når ända till himlen, åtminstone enligt bröderna Grimms saga om Spel-Hans, är det kanske färre som vet. Men att vår svenska adventsstjärna har sitt ursprung i Böhmen, närmare bestämt staden Herrnhut, visste då inte jag förrän helt nyligen. Och från Herrnhut kommer herrnhutarna.

Herrnhutarnas stjärna

Den som har läst P. O. Enqvists ”Lewis resa” eller ”Ett annat liv”, har säkert lagt namnet på minnet. Herrnhutarna, detta frireligiösa böhmiska brödraskap och vars lära spreds som frön i vinden slog även rot i Hjoggböle. Begrepp som ”Guds barn” och ”Kristi brud” kommer från denna väckelserörelse. Stjärnorna tillverkades av herrnhutarnas barn som fick bo på internat under tiden som deras föräldrar missionerade runtom i världen.

För att få veta mer begav jag mig till julmarknaden i Neukölln – Rixdorfer Weihnachtsmarkt – en av Berlins mest omtyckta och välbesökta.

Alla stånd har vita presenningar och endast petroleumlampor är tillåtna, och mycket av det som säljs går till välgörande ändamål.

Intill julmarknaden ligger den bömiska byn. Här fick herrnhutarna en fristad efter att ha blivit förföljda av katolska kyrkan i decennier och 1737 kunde de bygga upp sin lilla by. Knappt 50 år tidigare hade Preussen tagit emot 20 000 hugenotter, också de var protestantiska religionsflyktigar, men från Frankrike. Hugenotterna som var skickliga hantverkare fick gynnsamma förutsättningar för att starta upp sin hantverksindustri. Och herrnhutarna, som mestadels var bönder, fick mark för odling och djurhållning. Så kan man också göra.

Herrnhutarnas andlige anfader var reformatorn Jan Hus ( 1371-1415) . Han bröt med den romerska kyrkan och för det brändes han på bål. Men Hus tankar levde kvar och fördes vidare genom det ”Böhmiska brödrarskapet”, som senare kom under greve Zinzendorf und Pottendorf (1700-1760) beskydd. Zinzendorf dog i Herrnhut och därav namnet.
En äkta herrnhuterstjärnan är handgjord än idag, och utomhus lyser den som allra vackrast.
Andréa Räder/berlinkorren

Inspektionen av Berlins julmarknader går vidare, denna gång till stadsdelen Spandau i västra Berlin. Hit har turistinvasionen ännu inte nått, inte heller den snabbt växande gentrifieringen. Vill man träffa berlinska urinvånare så är det här!

Spandauer Weihnachtsmarkt

Den mysiga marknaden runt den gamla stadskärnan går i medeltidens tecken.

Bland stånden hittade jag dessa vackra handmålade juldekorationerna från Ukraina …

… och denna  fiffiga lådor.

Spelar gör Zollkapelle Berlin, tullen alltså.

Waooo, vad det låter, världens ös!

Stämningen är topp och alla är glada.

Lyssna på underbara Zollkapelle Berlin, inspelningen är från 2009 års julmarknad, men kapellmästaren är densamme och håller fortfarande stadigt i taktpinnen fastän det var mycket länge sedan han gick i pension. När muren föll 1989 var han i tjänst och bland de första tulltjänstemän som välkomnade östberlinarna.

Kapellmästaren var svår att få osuddig på bild.

Bäst som jag står i trängseln och fotograferar puttar mig någon i sidan och frågar om bilderna.
”Schweden”, mumlar jag och är beredd på en utskällning för att jag har trängt mig fram.
”Ah, Sverige”, får jag till svar.
Och sen är samtalet igång med Peter och Marion som har turnerat runt med Cirkus Scott och besökt nästan varenda stad i Sverige, ända upp till Kiruna. Naturligtvis måste vi ha varit i varandras närhet någon gång i 60-talets Östersund. Cirkus Scott slog upp sitt tält varje år och bland de nyfikna fanns även jag.

Peter spelade trummor och hans far var cirkusens kapellmästaren i trettio år – det var så Peter halkade in i musiken och cirkuslivet. Och Marion, supersekreteraren som fixade allt, var cirkusdirektör Käte Bronetts högra hand. Sista föreställningen var i Göteborg i stormens år 1969. Cirkustältet blåste bort och elefanterna fick panik och skrek. Hela Göteborg var lamslaget, elen funkade inte och folk sprang omkring med ficklampor.  Men ”the Show must go on” och cirkus Scott kunde hyra in sig på Lorensberg cirkus och fullfölja sin föreställning. Den fina runda byggnaden revs dessvärre samma år.

Marion och Peter

När sonen François Bronett senare tog över cirkusen – han med ”Största möjliga tyssstnad” ni vet – hade Marion och Peter fått barn och flyttat tillbaka till Berlin. Marion skötte hemmet och Peter måste se sig om efter en ny födkrok, men ett liv utan spelning kunde han absolut inte tänka sig. Enda möjligheten var att utbilda sig till polis i två år och sedan hoppas på en plats i polisens musikkapell. Och där spelade han fram till sin pensionering utan att behöva arbeta som polis en endaste dag.

Dags att åka hem och samla krafter till nästa julmarknadsbesök.

Andréa Räder/berlinkorren

Tankarna för till Alfred Döblins storslagna roman med samma namn. Den handlar om Franz Biberkopf  (Bäverhuvud!) som försöker få ordning på sitt trassliga liv i 1920-talets fattiga Berlin.
En och annan Franz Biberkopf lär säkert finnas även på denna julmarknad som ligger intill röda rådhuset, som syns i bakgrunden, och där den snart avgående borgmästaren Klaus Wowereit håller hus: ”Berlin är fattigt men sexigt” är för övrigt han mest citerade uttalande.

Här finns allt för LCH-fansen, korvar så lång ögat når och Schmalzgodis av rent grisfett och som säljs i strutar som denna. Prova den som törs!

På helgerna är här så fullt att det är odrägligt, men en torsdag kväll går an. Det doftar brända mandlar och glögg och stekoset hänger i luften.

I bodarna säljs allsköns glitter och högt över hustaken åker Santa Claus fram och tillbaka på en släde upphängd i stålvajrar. Det är kitschigt och turistiskt.

  Det som ändå gör denna julmarknad rolig är isbanan runt Neptunbrunnen. Skridskor finns att hyra och för den som är osäker på isen finns små pingviner att hålla i som stöd.

Här kan man åka runt, runt i timmar till käck schlagermusik och töntiga låtar. Men alla tycks ha kul och håll med om att neonljuset är supersnyggt!

Andréa Räder/berlinkorren

Berlinarna ÄLSKAR sina julmarknader och första advent är det rusning. Det finns över åttio att välja på, till detta kommer alla marknader runtom i Brandenburg. Jag ska åtminstone hinna berätta om några av de mest intressanta och börjar med julmarknaden på Domäne Dahlem, ett historiskt riddargods från 1700-talet och en grön oas mitt i storstaden.
Domäne Dahlem ligger mitt emot den fina tunnelbanestationen Dahlem Dorf i sydvästra Berlin. Interiören är dekorerad med kurbitzmåleri à la Dalarna, men så är det också den svenske arkitekten Alfred Grenander (1863-1931) som på 1920-talet ansvarade för utformningen av Berlins tunnelbanestationer (mer om Grenander en annan gång).
 
Hela området är ett levande lantbruksmuseum och knutet till modern forskning. Här bedrivs ekologisk odling, djurhållning och biodling, och produkterna kan köpas i gårdsbutiken.

Men nu nalkas juletid och inne på gården välkomnas besökarna av dessa skönblåsande tomtegubbar.

På domänen vårdas även gamla hantverkstraditioner. Mycket av det som tillverkas säljs sedan till jul eller under årets övriga marknadsdagar. Här finns bland annat ett krukmakeri, en vävstuga och en verkstad för förgyllning där man kan köpa bladguldsförgyllda juldekorationer. 

Den som fryser kan värma sig med glögg och en ångande hästwiener …

… eller heta kastanjer …

Och för barnen finns  en söt gammaldags karusell.

Andréa Räder/berlinkorren

I Magdeburg, en och en halv timmes resa från Berlin, står konstnären och arkitekten Hundertwassers sista skapelse ”Gröna citadellet”. Ett stort kvarter i gammalrosa och övervuxet med grönska. Hundertwasser var en tidig miljökämpe och engagerade sig i kretsloppstänkande och ekologiska reningssystem långt innan vi kunde stava till hållbart samhälle.

gröna citadellet i Magdeburg

Husen är vår tredje hud (den andra är våra kläder), sa Hundertwasser, därför bör vi bygga människovänliga hus. Själv ansåg han att arkitekturen hade urartat och blivit inhuman, och han vände sig framförallt mot den alltmer utbredda rationalismen.

Inspirerat av lutande tornet i Pisa?

Hundertwasser kom från en judisk familj och växte upp i Österrike under nazitiden. Han avskydde den raka linjen och 90 graders vinkeln och förknippade båda med nazism, stalinism, fascism och andra auktoritära och inhumana ismer. Han undvek därför kvadraten och hängav sig istället åt spiralen.

Hundertwasser skrev även flera manifest. I ett av dem, ”Den heliga skiten”, pläderar han för multrum istället för att spola det dyrbara bajset i en vattentoa. Detta krav lär han knappast ha fått igenom i  gröna citadellet eller annorstädes.Däremot kravet på träd och grönskande tak, och att alla hyresgäster har rätten att måla på fasaden runtom sina fönster så långt som armen räcker. Men än tycks inte någon av de boende ha använt sig av denna möjlighet.

Innergården

Vy från torget