Inspektionen av Berlins julmarknader går vidare, denna gång till stadsdelen Spandau i västra Berlin. Hit har turistinvasionen ännu inte nått, inte heller den snabbt växande gentrifieringen. Vill man träffa berlinska urinvånare så är det här!
Spandauer Weihnachtsmarkt
Den mysiga marknaden runt den gamla stadskärnan går i medeltidens tecken.
Bland stånden hittade jag dessa vackra handmålade juldekorationerna från Ukraina …
… och denna fiffiga lådor.
Spelar gör Zollkapelle Berlin, tullen alltså.
Waooo, vad det låter, världens ös!
Stämningen är topp och alla är glada.
Lyssna på underbara Zollkapelle Berlin, inspelningen är från 2009 års julmarknad, men kapellmästaren är densamme och håller fortfarande stadigt i taktpinnen fastän det var mycket länge sedan han gick i pension. När muren föll 1989 var han i tjänst och bland de första tulltjänstemän som välkomnade östberlinarna.
Kapellmästaren var svår att få osuddig på bild.
Bäst som jag står i trängseln och fotograferar puttar mig någon i sidan och frågar om bilderna.
”Schweden”, mumlar jag och är beredd på en utskällning för att jag har trängt mig fram.
”Ah, Sverige”, får jag till svar.
Och sen är samtalet igång med Peter och Marion som har turnerat runt med Cirkus Scott och besökt nästan varenda stad i Sverige, ända upp till Kiruna. Naturligtvis måste vi ha varit i varandras närhet någon gång i 60-talets Östersund. Cirkus Scott slog upp sitt tält varje år och bland de nyfikna fanns även jag.
Peter spelade trummor och hans far var cirkusens kapellmästaren i trettio år – det var så Peter halkade in i musiken och cirkuslivet. Och Marion, supersekreteraren som fixade allt, var cirkusdirektör Käte Bronetts högra hand. Sista föreställningen var i Göteborg i stormens år 1969. Cirkustältet blåste bort och elefanterna fick panik och skrek. Hela Göteborg var lamslaget, elen funkade inte och folk sprang omkring med ficklampor. Men ”the Show must go on” och cirkus Scott kunde hyra in sig på Lorensberg cirkus och fullfölja sin föreställning. Den fina runda byggnaden revs dessvärre samma år.
Marion och Peter
När sonen François Bronett senare tog över cirkusen – han med ”Största möjliga tyssstnad” ni vet – hade Marion och Peter fått barn och flyttat tillbaka till Berlin. Marion skötte hemmet och Peter måste se sig om efter en ny födkrok, men ett liv utan spelning kunde han absolut inte tänka sig. Enda möjligheten var att utbilda sig till polis i två år och sedan hoppas på en plats i polisens musikkapell. Och där spelade han fram till sin pensionering utan att behöva arbeta som polis en endaste dag.
Dags att åka hem och samla krafter till nästa julmarknadsbesök.
Andréa Räder/berlinkorren