Berlinkorren – Andréa Räder

Varför inte ge sig ut på nya vägar, som till exempel Magdeburg, tolv mil väster om Berlin. Här finns en gammal kyrka och ett helt kvarter ritat av konstnären Hundertwasser (kommer i nästa inlägg). Det var dit vi skulle egentligen. Men då jag är en usel kartläsare och maken blandar ihop höger och vänster – någon gps har vi förstås inte heller – blir det som det blir. Det vi tror är centrum, visar sig vara utkanten. Och där, bortom en liten avtagsväg, tronar detta fantastiska Törnrosaslott.

Lianer och grönska håller bokstavligen på att sluka hela byggnaden. Inte ens prinsen lyckas ta sig in.

Återigen grips jag av magin och skönheten i detta förfall och hoppas förstås att någon har råd att förbarma sig och rädda denna stolta byggnad där varje detalj är utformad med kärlek och möda och känsla för material och form. En gång i tiden bryggdes här öl, diamantöl. Och bryggeriet heter Diamant Brauerei.

Se bara så vackert handslaget tegel är jämfört med det industriellt tillverkade.
Andréa Räder/berlinkorren

Strålande sol och 24 grader varmt den 19 oktober – då måste man bara till Schlachtensee (slaktarsjön), en av Berlins mest omtyckta badsjöar i västra delen av stan. Man kan hoppa i överallt och vattenkvalitén är riktigt bra. Slaktarsjön bjuder dessutom på en optimal promenad- eller joggingrunda på 5,5 km.

Men namnet då, har det hållits ett slag här under trettioåriga kriget? Eller, hemska tanken, varit en forntida plats för avrättningar? Jag har alltid associerat det med ond bråd död – men idag frågade jag oraklet (internet alltså).
Namnet har inget med slakt att göra, utan kommer från slaviskans slat, och här lär ha funnits en slavisk by vid namn Slatdorp. Skönt … då kan liket  resa sig upp, ta på kläderna och cykla hem. Det slaviska ursprunget lever kvar i många ortsnamn runtom Berlin. Möckern, några mil från Berlin, är inget undantag. Ursprungligen hette staden Mokrianici och har en historia som går tillbaka till 900-talet, men de slaviska bosättningarna är  betydligt äldre än så.Trots den ständiga avfolkningen bemödar man sig om att vårda de vackra gamla husen, även i Möckern. Här har man till och med en egen stadsgudinna med stadsmuren i sin krona, och på muren sitter stadens hantverkare.Lika spännande är övergivna platser och moderna ruiner som berättar om en annan tid, om andra människor, men med samma framtidshopp  som vi. Än så länge kan man göra denna hisnande tidsresa, men då får man bege sig till gamla öst. Förändringen går rasande snabbt. Snart är allt glömt och då kanske det aldrig har funnits?Andréa Räder/berlinkorren

Tillbaka till Pfaueninsel som länge var en hemlighetsfull plats innan påfåglarna tog över.

För drygt 300 år verkade här Johannes Kunckel (ca 1638-1703), en av 1600-talets stora alkemister och uppfinnaren av guldrubinglas. Kunckel, som kom från en glasblåsarfamilj, blev snart känd för sin skicklighet. Till en början arbetade han för Hertigen av Sachsen-Lauenburg som förväntade sig mycket guld från hans laboratorium.

Att omvandla oädla metaller till guld är dock inte så lätt. Till detta behövs ytterligare en ingrediens: de vises sten, en urmateria som ännu ingen har lyckats hitta!

Det hela slutade med att Kunckel inte fick sin utlovade årslön. Hertigen lär ha svarat: Om Kunckel kan tillverka guld behöver han inga pengar. Kan han det inte, varför ska man då betala honom?

Kunckel var redan då känd för sitt vackra glas och experimenterande med fosfor, och kallades till Berlin. Brandenburg behövde återuppbyggas efter 30-årig krigets härjningar och framtiden låg i den prestigefyllda glastillverkningen.

Kurfursten av Brandenburg blev Kunckels store gynnare. Han gav honom  bra betalt, kilovis med guld och dessutom hela Påfågelön i gåva! Här kunde Kunckel ostört experimentera i sitt laboratorium utan risk för vare sig brandfara eller ”industrispionage”.

Kunckelglaset var förstklassig och frukten av alkemi och vetenskaplig forskning i skön förening. Även drottning Kristina hade ett guldrubinglas som hon fått i gåva.

Men ingen lycka varar för evigt. När kurfursten dog, hamnade Kunckel i onåd hos efterträdaren och man började konspirera mot honom. Den svarta röken som bolmade ur hans laboratorium väckte misstänksamhet, förutom stanken av svavelsyra och ammoniak som omgav ön. Och så allt hemlighetsmakeri kring tillverkningen! Det slutade med att hans glashytta och laboratorium sattes i brand.

Kunckel, utblottad men rik på kunskap, reste till Stockholm där Karl XI tog emot honom med öppna armar och adlade honom till Johann Kunckel von Löwenstern.

I tyskan lever ”kunkeln”  kvar i betydelsen att man håller på med något fuffens. Kunkla alltså! Och om de vises röda sten, som ingen lyckats hitta, har Wolf Biermann sjungit klokt och vackert.

Andréa Räder/berlinkorren

Berlin är fullt med spännande utflyktsmål, ett av dem är Pfaueninsel (Påfågelön), en romantisk och hemlighetsfull ö, och dessutom världsarv.
Trots många besökare denna strålande oktoberdag, befinner man sig snart ensam på slingrande stigar som leder överallt och ingenstans.
Här finns ett fantasislott, påfåglar och vattenbufflar, exotisk grönska och urgamla träd som denna vittförgrenade ek med sina sagolika ollon.
Under Friedrich Wilhelm II (1744-1797) regim förvandlades den vildvuxna ön till en landskapspark. Men redan som kronprins var ön en tillflyktsort för hans erotiska äventyr med den 13-åriga Wilhelmine Enckel. Hon blev senare hans mätress och rådgivare.
På ön finns också denna lilla jaktstuga som kungen lät uppföra 1796. Fasaden av bark framhäver samklangen med naturen, men fungerar också som kamouflage. Från skottgluggarna i sockeln skjöts vattenfåglar.

När Friedrich Wilhelm II tog över ön hade den legat öde i runt 100 år. Innan dess bodde här en annan och mycket intressantare man. Om honom berättar jag i kommande inlägg.Andrea Räder/ berlinkorren

Berlin är inte känt för sina jazzklubbar precis, men det finns en som jag varmt rekommenderar: Yorckschlösschen i Kreuzberg. Den legendariska klubben har funnits i över ett hundra år och har knappt förändrats sen jag besökte den första gången på 60-talet.

Yorckschlösschen foto Gustaf Engberg

Stamkunderna är många och de älskar sitt lilla ”slott” som fått åldras med behag och bara blir charmigare med åren. Väggar som en gång varit vita är sedan länge vackert nikotinmelerade och soffan som redan var nedsutten för ett halvt sekel står fortfarande kvar. Servitriserna är lika rejäla som förr och en och annan övervintrad hippie tycker jag mig också känna igen.

Yorckstrasse i Kreuzberg, foto Gustaf Engberg

Annat är det med gatan utanför. Det rivs och byggs och renoveras sönder. Just nu är det de nio järnvägsbroarna från 1800-talet som går över Yorckstrasse. En gång i tiden var det fyrtiofem.

foto Gustaf Engberg

foto GustaEngberg

Jag släntrar med visst vemod under de vackra, fallfärdiga broarna. Snart är bilderna ett minne blott.
Andréa Räder/berlinkorren

Den är byggd för evigheten och i evigheter lär den stå, riksbunkern i centrala Berlin.
Byggår 1942, modell M 1200. M står för människor och 1200 för antalet sängplatser, men bunkern kom att härbärgera 3000 människor under kriget.
Den kvadratiska kolossen är 18 m hög och har en bottenplatta på 1000 m². Väggarna i stålbetong är upptill 3 m tjocka. Om man skulle spränga hela härligheten i luften skulle halva centrala Berlin följa med på köpet. Därför står den kvar.

Boros bunker med påbyggd takvåning

För att vara bunker är den ovanligt snygg med sina fyra portaler, blindfönster och takfris. Arkitekten Paul Bonatz hade nämligen florentinska renässanspalats som förebild. Bunkern var dessutom tänkt som framtida krigsmonument i den planerade världshuvudstaden Germania. Som tur var blev det inte så.

I maj 1945 ockuperades bunkern av Röda armén för att bli sovjetiskt fängelse för krigsfångar. Under DDR tiden var den lager för exotiska frukter från Kuba och kallades bananbunkern. Efter murens förvandlades den till en halvillegal hardcore techno club.

Färgcirkel av Olafur Eliasson

Numera ägs bunkern av paret Karen och Christian Boros som samlar modern konst och bara köper konst de inte förstår.
Sedan 2008 hålls guidade visningar av deras härliga samling. Bland konstnärerna finns Ai Weiwei, Olafur Eliasson och svenska Klara Lidén, för att nämna några.

Stock av Olafur Eliasson

Miljön är  minst lika spännande som verken. Det är bokning som gäller och man får vara ute i mycket god tid. Här kan du läsa mer om Boros konstsamling.
/berlinkorren

Vad gör berlinkorren i Värnamo?
Den egentliga anledningen var författarbesök på Värnamos kulturhus Cupolen där min vandringsutställning om bröderna Grimm visades.
På tåget från Göteborg läste jag Kjell Espmarks roman ”Hoffmanns försvar” som handlar om den dödssjuke E.T.A. Hoffmanns (född i Königsberg, död i Berlin) sista timmar i livet.
Med Hoffman och Königsberg i bakhuvudet promenerade jag till kulturhuset för att visa utställningen, berätta om Grimm och rita.När alla hade gått kom två nya besökare och satte sig på varsin stol.

Titus och Gustav Nelson

Vi började prata. Först svenska, sen tyska. De två visade sig vara bröder och härstamma från Königsberg.
En gång i tiden var den forna hansestaden ett blomstrande kulturellt centrum och huvudstad i den tyska provinsen Ostpreussen innan den bombades sönder under andra världskriget och hamnade under sovjetisk flagg. Sedan 1946 heter staden Kaliningrad och tillhör Ryssland, men ligger som en ö mellan Polen och Litauen.
Till Königsbergs berömdheter hör (förutom Hoffmann), Käthe Kollwitz och Immanuel Kant.

Titus Nelson

Bröderna Nelson kan sin Kant och Titus citerar: Der Mensch kann nur Mensch werden durch Erziehung – Människan blir bara människa genom uppfostran.
Sedan börjar han berätta om den dramatiska flykten undan Röda arméns skräckvälde. Över tiotusen människor flydde för sina liv – bland dem Titus och Gustav, sexton och tolv år gamla.
I januari 1945 och tjugo 20 graders kyla gav sig bröderna av på den fem månader långa och farofyllda flykten. Alla män och unga pojkar som upptäcktes på vägen tvingades in i Hitlers armé som kanonmat för att utkämpa krigets sista strider.

Gustav Nelson

Brödernas flyktväg gick via Świnoujście till ön Rügen och därifrån med båt till danska Gedser.
Flyktingar från Ostpreussen räknades till fiendesidan och på Jylland väntade två års inspärrning i fångläger. Danskarna förbjöds att prata med ostpreussiska flyktingarna och danska läkare förbjöds att behandla de sjuka i fånglägret. Många barn dog i difteri och Gustav måste gräva deras gravar. De tillfångatagna hölls på svältkost och när en dansk bondhustru försökte ge tolvårige Gustav lite mat, sköt vakterna efter dem. Kvinnan flydde och Gustav hann gömma sig i en buske.

Genom kontakter till den religiösa Plymouthrörelsen lyckades bröderna Nelson (troligtvis ättlingar till Lord Nelson vars yngste bror vandrade österut) komma till Sverige och Värnamo. Där har Titus och Gustav nu bott i 68 år och båda är sedan länge flitiga besökare på Värnamos fina bibliotek.

/berlinkorren

När nu både ”Boktjuven” och ”Grand Budapest Hotel” haft Sverigepremiär vill jag berätta om Görlitz där båda filmer delvis har spelats in. Staden har ett grandiost förflutet och hörde en gång till medeltidens rikaste europeiska handelsstäder. Idag finns här över 4000 kulturmärkta hus, men Görlitz är inte bara en arkitekturhistorisk högintressant pärla, här finns också Jerusalem och Jesu heliga grav! Fast den spännande historien får ni höra en annan gång.

Jesusbageriet med schnitzel och jordgubbstårta för tomma magar

Görlitz ligger i Tysklands östligaste bortglömda hörn intill floden Neisse. Staden klarade sig helt undan andra världskrigets bombardemang och under efterföljande 4o år bakom järnridån förde den en slumrande törnrosatillvaro och undkom därför efterkrigstidens rivningshysteri. Det fanns varken pengar för att riva , än mindre för att bygga nytt. Faktum är att välfärd har förstört mer av historiskt värdefull stadsbebyggelse än världskrig och fattigdom.

Görlitz station

Görlitz har en stadskärna som ser ut som på 1500-talet, gotiska katedraler, renässanshus, överdådig barock och ett fantastiskt stationshus i jugendstil…och så det före detta varuhuset som gick i konkurs för att återuppstå som kuliss till monsieur Gustaves Grand Hotel. I Görlitz vandrar man genom minst femhundra år, och det på en enda dag.

Rådhuset

Det enda som blomstrade i Görlitz under DDR tiden var byggandet av tåg och vagnar – en industri som sysselsatte större delen av befolkningen. Med murens fall försvann alla jobb över en natt och invånarantalet nästan halverades i ett slag. När jag besökte Görlitz sommaren 2008 var läget bedrövligt, överallt tomma lägenheter i fantastiska hus som bjöds ut för en spottstyver. Vi övernattade på trivsamma pensionat ”Goldene Feder” (Gyllene fjädern) med den här vackra frukostsalongen.

Pensionat ”Goldene Feder”

Går man över bron Neisse kommer man till Görlitz polska syster Zgorzelec. Det är en annan värld; fattigt, grått och mycket tyvärr förstört. När man står på den polska stranden blir kontrasten smärtsamt tydlig. Görlitz kommer att få alltmer turister på grund av sina unika miljöer, staden är redan nu en känd kuliss för historiska filmer och ett måste för alla som intresserar sig för arkitektur. Hur det har gått för Zgorzelec sedan 2008 återstår att ta reda på. /berlinkorren
Fotograf: Gustaf Engberg

Bron över Neisse

Om sex månader stänger mitt favoritmuseum, och det i minst fem år! Det gäller Pergamonmuseet, Berlins mest välbesökta, och med det mäktiga Pergamonaltaret. Allt behöver renoveras grundligt.

Det som fascinerat mig mest i detta väldiga arkitekturmuseum är den sagolikt vackra Ishtarportalen och processionsgatan i blåglaserat lertegel där stolta lejon går på rad. Varje tegelsten bär på byggherrens sigill: Nebukadnessar II. Och varje lejon symboliserar Ischtar: kärleks- och krigsgudinnan i det gamla Babylon.
Mitt första besök på museet var som femåring. Och under arbetet med bilderna till ”Skatter ur bibeln” med text av Maj Bylock, mer eller mindre bodde jag på museet en hel sommar för att inspireras av sumerernas och babyloniernas uttrycksfulla formspråk.

”Skatter ur bibeln”, bild Andréa Räder

Länge trodde man att Babylon med Babels torn enbart var bibliska myter. Staden som hade tagit århundraden att bygga upp, raserades på ett par årtionden och begravdes under berg av ökensand. Babylon glömdes snart bort och blev till en ödemark befolkad av uvar och ylande hyenor. Det enda som skvallrade om ett glansfullt förflutet var några lerskärvor som arkeologen Robert Koldewey hade funnit i slutet på 1800-talet. Och med dem i sin hand började utgrävningen ”Expedition Babylon”.

Efter tjugo års skyfflande fann man resterna av den mytomspunna staden. Tonvis med lertegel fraktades under äventyrliga förhållanden till Berlin där det pusslades ihop och byggdes upp under 1920-talet. Ett överblivet lejon och ett fabeldjur såldes därefter vidare till Göteborg och finns att beskåda på Röhsska museet.

Den 29 september 2014 stänger Pergamonmuseet portarna som tidigast kommer att öppnas år 2019.
Om du ska till Berlin, skynda dit!
/berlinkorren

”I denna film har varje klädesplagg en betydelse”, säger Milena Canonero i en intervju i Berliner morgenpost. Det är hon som gjort kostymerna till Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel som utspelas mellan första- och andra världskriget på ett präktigt gammalt hotell i ett påhittat östeuropeiskt land. Och filmen är tillägnad författaren Stefan Zweig.

När Andersen började läsa hans böcker för åtta år sedan, förälskade han sig i Zweigs sätt att börja sina berättelser med ett möte mellan två främlingar i ett rum som ruvar på en hemlighet – detta grepp har han överfört till filmen. I övrigt är det stämningen i Zweigs böcker och hans beskrivning av ett svunnet Europa som inspirerat honom.  Zweigs självbiografi  ”Världen av igår”  har getts ut av förlaget Ersatz. Själv har jag precis läst ut hans roman Maria Stuart, ett fantastiskt personporträtt, men slutet så fasansfullt att jag hade mardrömmar i flera nätter.

I intervjun med Canonero får jag veta att den nittioåriga damens tjusiga klänning är inspirerad av Gustav Klimts målningar: ”Madame D:s guldklänning symboliserar solen som snart går under, samtidigt som mörkrets krafter tilltar. Alltså exakt det som hände i Europa. Därför är soldaternas uniformer först gråa och för att sedan bli svarta. Hennes tre döttrar är hennes raka motsats. De är ondskefulla nunnor som till och med bakom lykta dörrar bär sina huvudbonader och kors runt halsen.”
Och om hotellpersonalens lila uniformer säger hon: ”Jag hittade en underbar gammal prästkappa i denna färg”…”Varje detalj är viktig i denna film; som att Madame D:s läppstift alltid är lite utsmetat eftersom hon inte ser så bra längre.”

Och så en sak till:
Den fantastiska hotellinteriören – tyckte väl den verkade bekant – är från ett ett före detta varuhus i staden Görlitz där jag för ett antal år köpte en Knirps (litet paraply).

foto: GustafE

foto: GustafE

Återkommer till Görlitz en annan gång. Men lägg namnet på minnet.
Nu är jag nyfiken på denna film med alla sina visuella överraskningar!

På väg till filmen. Hackesche Höfe, Berlin.-mitte  foto: GustafE