”I denna film har varje klädesplagg en betydelse”, säger Milena Canonero i en intervju i Berliner morgenpost. Det är hon som gjort kostymerna till Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel som utspelas mellan första- och andra världskriget på ett präktigt gammalt hotell i ett påhittat östeuropeiskt land. Och filmen är tillägnad författaren Stefan Zweig.

När Andersen började läsa hans böcker för åtta år sedan, förälskade han sig i Zweigs sätt att börja sina berättelser med ett möte mellan två främlingar i ett rum som ruvar på en hemlighet – detta grepp har han överfört till filmen. I övrigt är det stämningen i Zweigs böcker och hans beskrivning av ett svunnet Europa som inspirerat honom.  Zweigs självbiografi  ”Världen av igår”  har getts ut av förlaget Ersatz. Själv har jag precis läst ut hans roman Maria Stuart, ett fantastiskt personporträtt, men slutet så fasansfullt att jag hade mardrömmar i flera nätter.

I intervjun med Canonero får jag veta att den nittioåriga damens tjusiga klänning är inspirerad av Gustav Klimts målningar: ”Madame D:s guldklänning symboliserar solen som snart går under, samtidigt som mörkrets krafter tilltar. Alltså exakt det som hände i Europa. Därför är soldaternas uniformer först gråa och för att sedan bli svarta. Hennes tre döttrar är hennes raka motsats. De är ondskefulla nunnor som till och med bakom lykta dörrar bär sina huvudbonader och kors runt halsen.”
Och om hotellpersonalens lila uniformer säger hon: ”Jag hittade en underbar gammal prästkappa i denna färg”…”Varje detalj är viktig i denna film; som att Madame D:s läppstift alltid är lite utsmetat eftersom hon inte ser så bra längre.”

Och så en sak till:
Den fantastiska hotellinteriören – tyckte väl den verkade bekant – är från ett ett före detta varuhus i staden Görlitz där jag för ett antal år köpte en Knirps (litet paraply).

Återkommer till Görlitz en annan gång. Men lägg namnet på minnet.
Nu är jag nyfiken på denna film med alla sina visuella överraskningar!