Tillbaka till Pfaueninsel som länge var en hemlighetsfull plats innan påfåglarna tog över.
För drygt 300 år verkade här Johannes Kunckel (ca 1638-1703), en av 1600-talets stora alkemister och uppfinnaren av guldrubinglas. Kunckel, som kom från en glasblåsarfamilj, blev snart känd för sin skicklighet. Till en början arbetade han för Hertigen av Sachsen-Lauenburg som förväntade sig mycket guld från hans laboratorium.
Att omvandla oädla metaller till guld är dock inte så lätt. Till detta behövs ytterligare en ingrediens: de vises sten, en urmateria som ännu ingen har lyckats hitta!
Det hela slutade med att Kunckel inte fick sin utlovade årslön. Hertigen lär ha svarat: Om Kunckel kan tillverka guld behöver han inga pengar. Kan han det inte, varför ska man då betala honom?
Kunckel var redan då känd för sitt vackra glas och experimenterande med fosfor, och kallades till Berlin. Brandenburg behövde återuppbyggas efter 30-årig krigets härjningar och framtiden låg i den prestigefyllda glastillverkningen.
Kurfursten av Brandenburg blev Kunckels store gynnare. Han gav honom bra betalt, kilovis med guld och dessutom hela Påfågelön i gåva! Här kunde Kunckel ostört experimentera i sitt laboratorium utan risk för vare sig brandfara eller ”industrispionage”.
Kunckelglaset var förstklassig och frukten av alkemi och vetenskaplig forskning i skön förening. Även drottning Kristina hade ett guldrubinglas som hon fått i gåva.
Men ingen lycka varar för evigt. När kurfursten dog, hamnade Kunckel i onåd hos efterträdaren och man började konspirera mot honom. Den svarta röken som bolmade ur hans laboratorium väckte misstänksamhet, förutom stanken av svavelsyra och ammoniak som omgav ön. Och så allt hemlighetsmakeri kring tillverkningen! Det slutade med att hans glashytta och laboratorium sattes i brand.
Kunckel, utblottad men rik på kunskap, reste till Stockholm där Karl XI tog emot honom med öppna armar och adlade honom till Johann Kunckel von Löwenstern.
I tyskan lever ”kunkeln” kvar i betydelsen att man håller på med något fuffens. Kunkla alltså! Och om de vises röda sten, som ingen lyckats hitta, har Wolf Biermann sjungit klokt och vackert.
Andréa Räder/berlinkorren