Wartburg i Eisenach. Det var här Martin Luther satt gömd då han översatte Nya testamentet från grekiska till tyska.

Det var vid en tredagars resa i Luthers fotspår jag fick syn på honom, trollkarlen Klingsor!
Inte målaren Klingsor, huvudperson i Torgny Lindgrens roman med samma namn, han som målade samma tavla gång på gång: ett förvridet dricksglas på en snedsågad stubbe. Inte heller någon annan i den klingsorska ätten som slagit rot i västerbottens inland. Ätten, vars grundare Gammklingsor (romanfigurens gammelfarfar) var den som för länge sedan hittade dricksglaset på den snedsågade granstubben.

Men varifrån kommer namnet, frågar sig Lindgren. Inte från Klingsor i Rickard Wagners opera Parcival, och inte heller från Klingsor i Herman Hesses roman, svarar han. Utan från Gammklingsor som även kallades Klingsåret efter att ha skurit sig på en klinga. Det var ett praktfullt ärr: ”Vid kanterna koboltblått med dragning åt grön umbra, längre in skiftande det i ockra och kadmiumgult, i centrum lyste det av krapplack och kadmiumrött.” Jag har försökt måla det utifrån Lindgrens beskrivning.

Klingsåret.

Men, tillägger Lindgren, det fanns även en Urklingsor (före Gammklingsor alltså), en som deltog i fälttåget mot Napoleon 1813. Han hette egentligen Nilsson men önskade sig ett namn med värdighet att lämna i arv. Och på en kyrkogård i närheten av Lübeck (det var där nordarmén under ledning av Jean Baptiste Bernadotte hade sitt läger) fann Nilsson namnet Klingsor inristat på en gravsten. Klingsor, ett närapå storartat namn! Det var så ätten Klingsor fått sitt namn.

Ända sedan jag lyssnat på Lindgrens roman för ett antal år sedan har namnet Klingsor vilat i mitt undermedvetna. Det klingar som små silverbjällror i mina öron. Och i mina kvarter i Berlin finns både en Klingsorstrasse och en Klingsorplatz. Så har åren gått utan att jag vare sig funderat på namnet Klingsor eller på Lindgrens roman. Men nu har jag boken i min hand. Jag läser den med stor förtjusning och häpnar.

Varför berätta detta?
Jo, när jag nyligen besökte staden Eisenach och Wartburg, borgen där Luther höll sig gömd då han översatte Nya testamentet från grekiska till tyska, fick jag syn på Klingsorättens verklige urfader: Ur-urklingsor, en magiker och alkemist som redan förekommer i Wolfram von Eschenbachs berömda epos Parsival från 1200-talet.

Och det slog mig: Ur-urklingsor det är ju Torgny Lindgren själv, en ordens alkemist. Lindgren som till skillnad mot romanens Klingsor behärskade konsten att förvandla en gråbrun sörja av njure, lever och hjärna – eller för all del en oaptitlig färgblandning av capuut mortum, kromoxidgult och kadmiumrött – till renaste guld.

Andrea Räder/berlinkorren