Video Stellam! Se, en stjärna! utropar trollkarlen Klingsor som även kunde skåda in i framtiden. Stjärnan, det är heliga Elisabeth av Thüringen (1207-1231). Hennes huvud, dock inte skallen, och några benknotor förvaras på historiska muséet i Stockholm. Det tog svenskarna med sig under trettioåriga kriget.

Vi befinner oss fortfarande på Wartburg (där Luther översatte Nya testamentet till tyska), närmare bestämt i Elisabethkemenate, den sal där Elisabeths liv skildras i mosaik.

Elisabeth var en ungersk prinsessa. Hon hade det inte lätt under sitt korta liv: Vid fyra års ålder fördes hon till Thüringen som blivande bröllopsgåva. Med fjorton måste hon gifta sig med sjuttonårige Ludwig av Thüringen. Ungdomarna ser allt annat än glada ut på bröllopsbilden. Elisabeth, som var mycket from, var inte det minsta intresserad av att sitta på slottet och spinna lin. Hon stod inte ut med lyxlivet där, utan gav bort sina fina kläder och dyrbara smycken för att barfota och klädd i yllesärk ge sig ut bland fattiga och sjuka. Men hennes stora sociala engagemang väckte ont blod bland makens släktingar, och hon förbjöds att dela ut bröd  till de fattiga. Särskilt illasinnad tycks hennes svärmor ha varit, men så länge maken Ludwig levde stod hon under hans beskydd. Han skvallrade inte heller för sin mor när Elisabeth i hemlighet smög sig ut med brödkorgen.

Inte bara maken, även hovdamerna Isentrud von Hörselgau och Irmengard var uppriktigt bekymrade för Elisabeth och gjorde allt för att stötta henne. Men vad hjälpte det? För när Konrad av Marburg kom till Wartburg, då började det gå riktigt illa.  Konrad av Marburg var en karismatisk sadist, tillika vandrande predikant och inkvisitor, som smilat in sig hos aristokratin. Konrad blir nu Elisabeths förtrogna biktfader och rådgivare, och hon skriver under på att följa honom ifall hon skulle råka bli änka, vilket hon snart också blir. Konrad skickar nämligen iväg maken Ludwig på en pilgrimsresa från vilken han aldrig återvänder.

Tjugoåriga Elisabeth, trebarnsmor och nybliven änka, lämnar slottet. Innan dess  tar hon av sig kronan medan svärmor (i grön klänning) ger henne ett elakt ögonkast.
Konrad ser nu till att bli Elisabeths förmyndare och kan därmed fritt förvalta hennes lilla förmögenhet efter eget gottfinnande. Han hämtar henne till Marburg, men barnen får Elisabeth inte ta med, det har Konrad bestämt. Hon förbjuds även all kontakt med sina förtrogna hovdamer. Och som om det inte räckte piskar han henne.

I Marburg grasserar vid denna tid spetälskan, och Elisabeth tillbringar all sin tid för att hjälpa fattiga och sjuka. Hon lever asketiskt, livnär sig på vattensoppa med lite örter och böner i. Hon blir utmärglad och sjuk och dör endast tjugofyra år gammal.

Efter hennes död skiljs huvudet från kroppen, ett finger huggs av – hon är högvilt för relikjägarna. Elisabeths huvud, den allra dyrbaraste reliken, läggs i den juvelprydda bägare som senare hamnade i Sverige. Hennes skalle finns på ett kloster i Wien och några benrester förvaras i Elisabethkirche i Marburg.
Andréa Räder/berlinkorren