Potsdam, Lindenstrasse 54/55.
Endast de gallerförsedda fönstren på det vackra barockhuset från 1700-talet, i hjärtat av Potsdam, ger en fingervisning om husets mörka historia under förra seklet. Turisterna skyndar förbi under väldoftande lindar, på väg mot shoppinggatan ett tiotal meter bort. Ingen lägger märke till inskriptionen som korsar den breda trottoaren. Även jag har passerat här flera gånger utan att stanna upp, och jag påminns om hur selektivt vårt seende är.Orden leder fram till den gröna dörren, och där står: ”Jag tycker det är viktigt att alla får veta vad som hände med oss, så de kan förstå, att friheten de lever i, inte är en självklarhet.” ”Ich finde es wichtig, dass alle erfahren, was mit uns geschah, damit sie wissen können, dass die Freiheit, in der sie leben, nicht selbstverständlich ist”. Citatet kommer från Horst Schüler, före detta fånge på före detta Stasifängelset på Lindenstrasse 54/55 – i folkmun kallat ”Lindenhotel”. Idag är huset en minnesplats, en så kallad Gedenkstätte.
På innergården, bakom den vackra fasaden, döljer sig ett ökänt och fruktat fängelse. Här har tre diktaturer avlöst varandra med att döma, tortera och mörda människor. Under nazitiden dömdes här 4 200 män och kvinnor till tvångssterilisering. 1945 beslagtogs huset av ryska KGB som på löpande band utfärdade dödsdomar mot politiska fångar. De dömda transporteras till Moskva för avrättning där dödsskjutningarna alltid skedde vid midnatt. Kropparna brändes redan samma natt, varefter askan försvann i en massgrav. Först under 1990-talet, alltså fyrtio år senare, fick de anhöriga veta sanningen om vad som hänt deras spårlöst försvunna släktingar.Uppstudsiga fångar isolerades i den så kallade tigerburen. Vintertid stod fönstret öppet och fången, som tvingats ta av sig alla kläder, kedjades naken fast i den nerkylda cellen. Tortyren stegrades genom att en iskall vattenstråle riktades mot fångens panna, hjärta och könsorgan.1952 övergick ”Lindenhotel” i Stasis regi. Mer än 7 000 män och kvinnor – dömda för spionage flyktförsök, statsfientlig verksamhet – satt fängslade här under vidriga förhållanden.Efter fotografering och avpersonifiering – genom att tilltalas med ett nummer istället för namn – fördes fången till en cell med ungefär denna medeltida standard. Först på 1960-talet fick cellerna toalett och handfat.Under 1960-talet tilläts fångarna 20-30 minuters daglig utomhusvistelse i celler där man kunde ta tre steg åt ena hållet, fyra åt det andra. På taket av ståltrådsnät patrullerade beväpnade vakter.Fram till murens fall 1989 var det få som visste vad som försiggick i denna snart trehundra år gamla byggnad med sin omvända klassresa: från holländskt stadspalats till hästlasarett åt Napoleons kavalleri och vidare till ökänt fängelse.Med murens fall kom privatiseringsvågen. Vad skulle man göra med huset, sälja till högstbjudande? Tack vare före detta fångar som engagerade sig i hustes öde vände opinionen och staden Potsdam övertog ansvaret. Bara de allra nödvändigaste renoveringar har gjorts för att bevara autenticiteten av denna minnesplats som manar till eftertanke: FRIHETEN VI LEVER I ÄR INGEN SJÄLVKLARHET.Andréa Räder/berlinkorren