Berlinkorren – Andréa Räder

från metropolen Berlin

Were Are We Now?

| 4 kommentarer

Det är aldrig för sent att upptäcka något nytt. Som David Bowie till exempel, eller snarare hans musik. Att den gått mig förbi beror nog mest på den enorma kult som omgav hans person, den stod liksom i vägen för mitt intresse. Men när jag nyligen besökte Brückemuseum, tillägnat den tyska expressionistiska konstnärsgruppen Die Brücke (1905–1913), öppnades en liten dörr från oväntat håll. Nämligen en målning med titeln Roquairol av konstnären Erich Heckel som var en av gruppens medlemmar.Bowie, som själv tecknade och målade (konstsamlare var han ju också) gillade expressionisternas färgstarka och uttrycksfulla måleri, och Brückemuseum var också hans favorit bland Berlins muséer.Allra mest verkar Bowie ha gillat Heckels målning Roquairol. Han lät sig fotograferas med liknande handrörelse på otaliga bilder i samband med albumet Heroes. Men det som fascinerade Bowie på djupet tror jag är målningens koppling till själva titeln; Roquairol är en av huvudkaraktärerna i författaren Jean Pauls (1763–1825 ) roman Titan. I romanen personifierar han den ambivalente, plågade och i själen söndertrasade konstnären. Kanske var det så Bowie kände sig då han kom till Berlin 1972, mager och eländig och nerknarkad.Mitt nästa steg för att närma mig Bowie blev en guidad stadspromenad med fokus på legendariska Hansastudio (The Hall by the Wall) nära Potsdamer Platz där inspelningarna gjordes. Själva huset, från 1913, heter Meistersaal (mästersalen) benämnd efter den stora festvåningen med sju meters takhöjd och kassettak i trä. Akustiken lär vara helt fantastisk, och det var den även på Bowies tid. Men då var huset i samma risiga skick som efter kriget och omgiven av igenvuxna ödetomter.Vår guide Philip berättar att Berlin blev en vändpunkt i Bowies liv och en nytändning för hans musik. Närheten till muren, endast ett stenkast från studion, var en stark inspirationskälla. Och efter att ha genomgått en tuff avgiftningskur och lärt sig att avsluta dagen med Abendbrot istället för att dra en lina, och  så dagliga cykelturer därtill – från bostaden nära Kleistpark till inspelningsstudion – kom han på fötter igen.

Bowie bodde på Hauptstrasse 155 (stadsdelen Schöneberg) i en sjurummare på andra våningen. Till en början tillsammans med Iggy Pop som snart fick flytta till en lägenhet på bakgården eftersom han alltid snodde maten som Bowie handlat på KaDeWe.
Det är många som vallfärdar till Hauptstrasse, tänder ett ljus eller låter sig fotograferas intill porten, och de gröna (partiet alltså) lobbar flitigt för att gatan ska döpas om till David Bowiestrasse. Inte mig emot!Bredvid huset på Haupstrasse ligger caféet Neues Ufer, där Bowie och Iggy Pop brukade käka frukost och ta en whisky. Fast på den tiden hette stället Anderes Ufer. (Vom anderem Ufer, andra sidan stranden, är synonymt med homosexuell.)Numera lyssnar jag gärna på Bowie och häpnar över hans musikaliska bredd och hans omfattande kulturhistoriska referenser inom bild, film, konst och inte minst litteratur. Karln var en passionerad läsare, en bok om dagen har jag läst någonstans.Ingen plats sägs ha varit så viktig för Bowies musik som Berlin, trots att han bara bodde här i dryga två år. Det var här han skapade sin Berlintrilogi med albumen Low, Heroes och Lodger.  Till sist en länk till videon Where Are We Now  från 2013 där Bowie ser tillbaka på åren i Berlin.
Andréa Räder/berlinkorren

4 kommentarer

  1. Men så intressant! Känner igen mig i ditt senkomna intresse för B.
    Har det inte delvis att göra med att vi på 80-talet befann oss i ett skede av livet då tiden inte ville räcka till att hålla koll på musikvärlden.

    • Nog var det så, och själv lyssnade jag på helt annan sorts musik på den tiden. Det var Biermann, Blå tåget, Hoola Bandola, blues och folklore … kul att du också upptäckt B bakom alla hans maskeringar, bättre sent än aldrig 🙂

  2. Intressant läsning och fina bilder, som vanligt. Så mycket ”Berlin” i dem! 🙂 Har förstått att staden betydde mycket för honom och likt er har jag inte ”upptäckt” honom förrän efter det att han gick bort, mer än ”China girl” då, det var annat jag lyssnade på i min ungdom. Depeche Mode, t.ex…var väl därför jag kände igen Hansastudio.

    Låten det länkades till var också härlig, lite tidlös på något sätt och det känns bra, med tanke på att jag tror att jag kommer lyssna mer och mer på honom framöver.

    För övrigt har jag alltid trott att han bodde i närheten av Nollendorfplatz, men det kanske han gjorde med, men då fick han allt släpa på matkassarna från Ka De We. 😀

    Tack!

    Björn. 🙂

    • Tack Björn! Jag kommer också att lyssna mer på Herr B, har ju nyligen börjat. The Moon of Alabama (Brecht/Eisler) har han gjort en fin tolkning av.

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.