Berlinkorren – Andréa Räder

från metropolen Berlin

juni 13, 2019
av andrea
En kommentar

Om ett hus kunde gråta

Potsdam, Lindenstrasse 54/55.
Endast de gallerförsedda fönstren på det vackra barockhuset från 1700-talet, i hjärtat av Potsdam, ger en fingervisning om husets mörka historia under förra seklet. Turisterna skyndar förbi under väldoftande lindar, på väg mot shoppinggatan ett tiotal meter bort. Ingen lägger märke till inskriptionen som korsar den breda trottoaren. Även jag har passerat här flera gånger utan att stanna upp, och jag påminns om hur selektivt vårt seende är.Orden leder fram till den gröna dörren, och där står: ”Jag tycker det är viktigt att alla får veta vad som hände med oss, så de kan förstå, att friheten de lever i, inte är en självklarhet.” ”Ich finde es wichtig, dass alle erfahren, was mit uns geschah, damit sie wissen können, dass die Freiheit, in der sie leben, nicht selbstverständlich ist”. Citatet kommer från Horst Schüler, före detta fånge på före detta Stasifängelset på Lindenstrasse 54/55 – i folkmun kallat ”Lindenhotel”. Idag är huset en minnesplats, en så kallad Gedenkstätte.
På innergården, bakom den vackra fasaden, döljer sig ett ökänt och fruktat fängelse. Här har tre diktaturer avlöst varandra med att döma, tortera och mörda människor. Under nazitiden dömdes här 4 200 män och kvinnor till tvångssterilisering. 1945 beslagtogs huset av ryska KGB som på löpande band utfärdade dödsdomar mot politiska fångar. De dömda transporteras till Moskva för avrättning där dödsskjutningarna alltid skedde vid midnatt. Kropparna brändes redan samma natt, varefter askan försvann i en massgrav. Först under 1990-talet, alltså fyrtio år senare, fick de anhöriga veta sanningen om vad som hänt deras spårlöst försvunna släktingar.Uppstudsiga fångar isolerades i den så kallade tigerburen. Vintertid stod fönstret öppet och fången, som tvingats ta av sig alla kläder, kedjades naken fast i den nerkylda cellen. Tortyren stegrades genom att en iskall vattenstråle riktades mot fångens panna, hjärta och könsorgan.1952 övergick ”Lindenhotel” i Stasis regi. Mer än 7 000 män och kvinnor – dömda för spionage flyktförsök, statsfientlig verksamhet – satt fängslade här under vidriga förhållanden.Efter fotografering och avpersonifiering – genom att tilltalas med ett nummer istället för namn – fördes fången till en cell med ungefär denna medeltida standard. Först på 1960-talet fick cellerna toalett och handfat.Under 1960-talet tilläts fångarna 20-30 minuters daglig utomhusvistelse i celler där man kunde ta tre steg åt ena hållet, fyra åt det andra. På taket av ståltrådsnät patrullerade beväpnade vakter.Fram till murens fall 1989 var det få som visste vad som försiggick i denna snart trehundra år gamla byggnad med sin omvända klassresa: från holländskt stadspalats till hästlasarett åt Napoleons kavalleri och vidare till ökänt fängelse.Med murens fall kom privatiseringsvågen. Vad skulle man göra med huset, sälja till högstbjudande? Tack vare före detta fångar som engagerade sig i hustes öde vände opinionen och staden Potsdam övertog ansvaret. Bara de allra nödvändigaste renoveringar har gjorts för att bevara autenticiteten av denna minnesplats som manar till eftertanke: FRIHETEN VI LEVER I ÄR INGEN SJÄLVKLARHET.Andréa Räder/berlinkorren

oktober 19, 2018
av andrea
4 kommentarer

Were Are We Now?

Det är aldrig för sent att upptäcka något nytt. Som David Bowie till exempel, eller snarare hans musik. Att den gått mig förbi beror nog mest på den enorma kult som omgav hans person, den stod liksom i vägen för mitt intresse. Men när jag nyligen besökte Brückemuseum, tillägnat den tyska expressionistiska konstnärsgruppen Die Brücke (1905–1913), öppnades en liten dörr från oväntat håll. Nämligen en målning med titeln Roquairol av konstnären Erich Heckel som var en av gruppens medlemmar.Bowie, som själv tecknade och målade (konstsamlare var han ju också) gillade expressionisternas färgstarka och uttrycksfulla måleri, och Brückemuseum var också hans favorit bland Berlins muséer.Allra mest verkar Bowie ha gillat Heckels målning Roquairol. Han lät sig fotograferas med liknande handrörelse på otaliga bilder i samband med albumet Heroes. Men det som fascinerade Bowie på djupet tror jag är målningens koppling till själva titeln; Roquairol är en av huvudkaraktärerna i författaren Jean Pauls (1763–1825 ) roman Titan. I romanen personifierar han den ambivalente, plågade och i själen söndertrasade konstnären. Kanske var det så Bowie kände sig då han kom till Berlin 1972, mager och eländig och nerknarkad.Mitt nästa steg för att närma mig Bowie blev en guidad stadspromenad med fokus på legendariska Hansastudio (The Hall by the Wall) nära Potsdamer Platz där inspelningarna gjordes. Själva huset, från 1913, heter Meistersaal (mästersalen) benämnd efter den stora festvåningen med sju meters takhöjd och kassettak i trä. Akustiken lär vara helt fantastisk, och det var den även på Bowies tid. Men då var huset i samma risiga skick som efter kriget och omgiven av igenvuxna ödetomter.Vår guide Philip berättar att Berlin blev en vändpunkt i Bowies liv och en nytändning för hans musik. Närheten till muren, endast ett stenkast från studion, var en stark inspirationskälla. Och efter att ha genomgått en tuff avgiftningskur och lärt sig att avsluta dagen med Abendbrot istället för att dra en lina, och  så dagliga cykelturer därtill – från bostaden nära Kleistpark till inspelningsstudion – kom han på fötter igen.

Bowie bodde på Hauptstrasse 155 (stadsdelen Schöneberg) i en sjurummare på andra våningen. Till en början tillsammans med Iggy Pop som snart fick flytta till en lägenhet på bakgården eftersom han alltid snodde maten som Bowie handlat på KaDeWe.
Det är många som vallfärdar till Hauptstrasse, tänder ett ljus eller låter sig fotograferas intill porten, och de gröna (partiet alltså) lobbar flitigt för att gatan ska döpas om till David Bowiestrasse. Inte mig emot!Bredvid huset på Haupstrasse ligger caféet Neues Ufer, där Bowie och Iggy Pop brukade käka frukost och ta en whisky. Fast på den tiden hette stället Anderes Ufer. (Vom anderem Ufer, andra sidan stranden, är synonymt med homosexuell.)Numera lyssnar jag gärna på Bowie och häpnar över hans musikaliska bredd och hans omfattande kulturhistoriska referenser inom bild, film, konst och inte minst litteratur. Karln var en passionerad läsare, en bok om dagen har jag läst någonstans.Ingen plats sägs ha varit så viktig för Bowies musik som Berlin, trots att han bara bodde här i dryga två år. Det var här han skapade sin Berlintrilogi med albumen Low, Heroes och Lodger.  Till sist en länk till videon Where Are We Now  från 2013 där Bowie ser tillbaka på åren i Berlin.
Andréa Räder/berlinkorren

oktober 2, 2018
av andrea
4 kommentarer

En färgsprakande gråzon mitt i stan

”Hmm, lecker”, hör jag killen framför mig säga när han biter i den mintgröna kokosbollen. Jag bestämmer mig genast för att köpa en likadan, fast i rosa. Fyllningen består av jordnötter och något sött som jag inte vet vad det är. Men god är den.Det är den sista varma söndagen för i år och jag strosar runt i Thaipark som egentligen heter Preussenpark och ligger i stadsdelen Wilmersdorf. Varje helg under den varma årstiden förvandlas parkens gräsmatta till Tysklands största streetfoodmarknad.Under de färgglade parasollerna sitter försäljarna och friterar kött, fisk och grönsaker på sina små gasolkök. Det förkokta riset hålls varmt i stora behållare och isen till fruktjuicer och drinkar förvaras i kylväskor.Sättet att tillaga och servera maten på är otroligt enkel och uppfinningsrik, och det är en fröjd för ögat att bara gå runt och njuta av färgprakten. Billigt är det också, för några euro kan man få en hel måltid. Inte undra på att marknaden populär. I Thaipark blandas berlinare, gamla insuttna som nyinflyttade, med turister från världens alla hörn. Soliga dagar kan det komma flera tusen besökare och stämningen är alltid i topp.Dessutom har parken något som är ytterst sällsynt i dagens genomkommersialiserade städer – nämligen autenticitet. Ingen företagskedja står bakom framgången, inget marketingföretag. Marknaden har växt av egen kraft, långsamt och organiskt.Men det finns problem: vatten, ström och avfallshantering saknas. Och i brist på toaletter pinkas det flitigt i buskarna. Någon kontroll av det som säljs existerar inte heller. Marknaden är alltså illegal och försäljningen strider mot alla förordningar, såväl ekonomiska som hygieniska. Ändå tolereras den av myndigheterna – än så länge – för ingen kan svara på vad som gäller. ”Du får gå dit på egen risk”, säger de ansvariga och rycker på axlarna. Och än så länge verkar varken bränder eller matförgiftningar ha förekommit.Den här gråzonen är ett intressant fenomen, kanske typisk berlinsk, för att den fått pågå ostört i så många år. Och under tiden som gått har politikerna förstått att Thaipark är en interkulturell mötesplats som är viktig för stadens mångfald, och man är enig om att den ska få vara kvar.Nu försöker man hitta lösningar för hur marknaden ska kunna legaliseras. Och tills dess får Borussia, kungariket Preussens motsvarighet till Pallas Atena, fortsätta att hålla ett vakande öga på Thaipark.
Andréa Räder/berlinkorren

juni 7, 2018
av andrea
Inga kommentarer

Polens Pompeji – en underjordisk stad

Åtta mil från Berlin, på den polska sidan om floden Oder, finns resterna av den ståtliga fästningsstaden Küstrin, numera Kostrzyn, som jämnades med marken i slutet av andra världskriget. Küstrin var porten till Berlin och i mars 1945 ockuperades staden av röda armén. Försvaret organiserades av en fanatisk SS-officer – Heinz Reinefahrt, med ökänt förflutet som ”bödeln från Warzawa”– och som fått i uppgift av Hitler att försvara Küstrin till siste man. Striden blev synnerligen grym och hård. Den gamla stadskärnan brändes, besköts och sprängdes sönder tills inget mer fanns kvar. Upptill 10 000 människor tros ha omkomit under dessa fasansfulla veckor.
Küstrin är idag en minnesplats, en vacker sådan: magisk och hemlighetsfull och med en historia som går tillbaka till åtminstone 1200-talet då staden införlivades med Brandenburg.Det är en märklig känsla att ströva genom denna tysta stad som tillintetgjordes för 73 år sedan och mestadels består av ruiner från stadens underjordiska källarvalv. Det forna nätet av gränder och gator har frilagts och skyltar med deras namn har satts upp. Här och var skymtar resterna av en kullerstensgata, en bit av en trottoar och trappsteg till hus som inte längre finns.

Även Küstrins gamla slott är borta, endast några ynkliga rester av fundamentet finns kvar. Det forna slottet är mest känt för en sorglig historia. Här tvingades den 18-årige kronprinsen, sedermera preussenkungen Friedrich II, kallad Friedrich der Große (1712–1786) stå vid ett fönster och se på när hans bäste vän, löjtnant von Katte halshöggs. Den unge Friedrich, som avskydde sin tyranniske far som försökt uppfostra honom med kadaverdisciplin, hade planerat att fly till England tillsammans med sin vän. Flyktplanen uppdagades emellertid, båda ställdes inför krigsrätt och Katte dömdes till landsförräderi.Om allt detta – Fredrik och Katte och stadens dramatiska förflutna – kan man fördjupa sig i på museet som ligger i en av bastionerna.Museets imponerande källarvalv är fyllt med krigshistoria. Bakom fotografierna nedan döljer sig damtoaletten.Så en sista blick på floden Oder innan vi återvänder hem via gränstaden Frankfurt an der Oder.I Słubice, som den polska delen av staden heter, hittar vi biopalatset.Ett intressant gathörn som gjort för att titta på folk.Och denna mycket lockande frisersalong.Andréa Räder/berlinkorren

 

maj 12, 2018
av andrea
7 kommentarer

Hugenottenfriedhof

På Chausseestrasse 128, i stadsdelen Mitte, ligger en av Berlins mest sevärda kyrkogårdar: Hugenottenfriedhof. Den tillägnades de franska protestantiska religionsflyktingar som kom till Brandenburg i slutet på 1600-talet. Fast den franska gravplatsen är bara en del av kyrkogården vars rätta namn är Dorotheenstädtischer Friedhof. I det vita huset, där muren slutar, bodde paret Bertolt Brecht och Helene Weigel. Huset heter idag Brechthaus.Dorotheenstädtischer Friedhof anlades 1762 och var från början en enkel kyrkogård för de fattiga. Men när Berlin under 1800-talet växte till en kulturmetropol, med universitet och akademier i omgivningen, förändrades kyrkogårdens karaktär. Allt fler kändisar – främst från film, teater, konst, litteratur, arkitektur och politik – fick sin vila här och gravarna blev allt mer påkostade. Idag är jag här för att gå en guidad tur. Solen lyser genom trädens grönska och liljekonvaljerna doftar. Runt hörnet väntar kyrkogårdens ciceron: Dr. Smith, med ett förflutet som amerikansk officer. Hans intresse för konst, litteratur och musik är stort och hans minne utomordentligt gott. Att han älskar denna kyrkogård går inte att ta miste på. Dr. Smith är en hängiven berättare, och han kryddar flitigt med anekdoter som får de döda att träda fram ur gravarna – inte sällan i sin mänskliga skröplighet.Brecht, får jag veta, led av dödsskräck. Hans sista önskan var att efter sin död bli stungen i hjärtat för att förvissa sig om att inte bli levande begraven. Och han ville ligga i en kista av metall av rädsla för att bli uppäten av maskarna. Nu ligger han här, i plåtkista får man förmoda, bredvid hustrun, die grosse Weigel, som var en skådespelare av rang. Tillsammans med Brecht grundade hon teatern Berliner Ensemble som hon fortsatte att leda efter hans död. Weigel kan inte ha haft det lätt med maken. Brecht hade många  älskarinnor. Att han var en usel älskare som dessutom luktade illa ur mun lär inte ha avskräckt kvinnorna, berättar Smith och hänvisar till en säker källa. Några älskarinnor gjorde till och med anspråk på att få ligga bredvid Brecht i graven, det är därför den är så stor, fortsätter han och tillägger: ”Men, hur det förhåller sig med den saken har ännu ingen undersökt.”Vi skyndar vidare till Heinrich Mann, storebror till Thomas Mann. Även Heinrich Mann var författare, men stod i skuggan av sin världsberömde bror. Och även Heinrich flydde undan nazisterna för att bosätta sig i Kalifornien tillsammans med sin hustru Nelly.
Nelly, som kom från samhället botten, hade inget lätt liv: modern var tjänstehjon, fadern okänd. Själv slog hon sig fram på nattklubbar tills hon träffade den trettio år äldre Heinrich. Nelly betraktades av familjenklanen Mann som något katten släpat in. Thomas Mann kallade henne för ”die schreckliche Trulle”, hans hustru Katia kort och gott för ”das Stück”, Stycket.
Medan vår ciceron, Dr. Smith, kvickt ilar till nästa grav får jag syn på kvinnan i lysande vallmorött.Hon är så stilig i allt det gröna att jag måste smyga efter och ta några bilder. Så slår hon sig ner på en bänk och läser. Jag undrar vad, men man kan tyvärr inte vara hur närgången som helst.Dessutom vill jag höra vad Dr. Smith har att säga om filosoferna Fichte och Hegel. Jag nöjer mig med att referera till att den ene dog i tyfus, den andre i kolera.Även Christa Wolff, den mest kända författaren från DDR, ligger här. Någon fiffig besökare har ställt dit en mugg med kulspetspennor. ”Hoppas bara det inte bidrar till ännu fler författare. Det finns redan tillräckligt många och dåliga”, kommenterar Dr. Smith.En av de mest sorgliga och uppseendeväckande gravarna tillhör familjen Hoffman. Fadern, Eduard Hoffman, var byggmästare. Han uppfann ringugnen som revolutionerade tegeltillverkningen och gjorde honom stenrik. Men inga pengar i världen skyddar mot ond bråd död. Inom loppet av fem veckor förlorade föräldrarna fyra av sina sex barn i scharlakansfeber.Men man ska inte vara dyster när man lämnar en kyrkogård, säger Dr. Smith. Jag avslutar därför med ett foto på en grav tillhörande en författare jag inte minns namnet på, men som var glad i både röka och dricka. Han begärde att få en askopp vid graven (fördjupningen i främre hörnet) och en plats för några snapsglas intill stenen. Allt för att göra det trevligt för vännerna som kom på besök.Till en trivsam kyrkogård hör ett trivsamt café med hembakt. Ett sådant finnes här: Cafe CaDoro heter det. Och så bor här några svarta katter som troligtvis har tillhört sångerskan Gisela May, allt enligt Dr. Smith. Så glöm inte att ta med kattgodis när du kommer hit.När jag lämnar kyrkogården passerar jag Chaussestrasse 131. I det stora huset bodde en gång Wolf Biermann. En av hans sånger handlar om den gamla kyrkogården. Han sjunger om de döda som ligger där och om oss som lever nu, och refränger lyder: ”Wie nah sind uns manche Tote, doch Wie tot sind uns manche, die leben.” Sången heter Der Hugenottenfriedhof Jag tycker det är en av hans vackraste.
Andréa Räder/berlinkorren

maj 6, 2018
av andrea
2 kommentarer

Sommar i Berlin

Det dags att damma av cykeln och ge sig ut på upptäcksfärd, för Berlin är en finfin sommarstad. Dagens cykeltur börjar vid S-bahnstationen Wannsee. Det blir en sträcka på två mil som går nära vattnet.   Vi svänger in på den smala gatan Am Großen Wannsee där seglar- rodd- och kanotklubbarna ligger på rad. Där ligger också konstnären Max Liebermanns (1847–1935) pampiga sommarhus, Liebermannvillan, som är ett museum.Liebermanvillan är ett omtyckt utflyktsmål, inte minst för den vackra trädgården som sluttar ner mot vattnet. Fast idag är det cykla som gäller, så det blir inget besök. Men jag hinner kasta ett öga på trädgården som skymtar bakom syrenerna.
Inte långt från Liebermannvillan ligger Haus der Wannseekonferenz. Konferensen, med representanter från NSDAP och SS, hölls den 20 januari 1942. Den hade som syfte att organisera ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Villan är idag en Gedenkstätte, en plats för att minnas och bearbeta historien. Här finns mycket information så jag kommer gärna tillbaka en annan gång. Nästa stopp blir en fikapaus i skuggan av den här stora kissekatten: lejonet från Flensburg! Det är en fin utsiktsplats. Härifrån blickar man över till Berlins stora playa: Strandbad WannseeNär jag var liten skämtade berlinarna om att vattnet vid Strandbad Wannsee bestod av 99% urin. Det var så långt till de allmänna toaletterna att ingen orkade gå dit, och det var så trångt i vattnet att man nästan bara hade ståplats. Hoppas det är bättre nu.    Cykelturen fortsätter på en strandpromenad genom lummig grönska, mot Heckes Horn. Det finns flera badplatser utmed vägen. Berlin lär trots allt ha bra vattenkvalité på grund av all sand och det kalkhaltiga vattnet.Här passerar vi Påfågelön som är väl värd ett besök. Också det får bli en annan gång.Slutligen är vi framme vid den kända agentbron, Glienicker Brücke, som utgjorde gränsen mellan Västberlin och Östtyskland under åren 1945–1990. Intill bron ligger Schloss Glienicke med sin underbara park. Men vi trampar vidare på Königstraße som tar oss raka vägen tillbaka till utgångspunkten, S-Bahnhof Wannsee.
Andréa Räder/berlinkorren

april 29, 2018
av andrea
2 kommentarer

Kastanjerna blommar

Det finns många fina boklådor i Berlin, en av dessa är Buchkantine i stadsdelen Moabit. Att boklådorna överlever beror på en enda sak: fasta bokpriser! Istället för bokpriser konkurrerar man med kvalité och service. Man värnar om sina kunder och försöker hitta en nisch som funkar. På Buchkantine är det kombinationen böcker och mat.Bokhandeln drivs av två tjejer som båda är ”gelernte Buchhändlerin”. Det betyder att de är utbildade bokhandlare, en utbildning som tar tre år. Och det märks att de är proffs. Sortimentet är noga utvalt och böckerna snyggt skyltade. I bokhandeln finns även ett lekrum för de allra minsta, och så här ser barnboksavdelningen ut.Lite svenskt hittar jag på hyllan.Mat kan beställas fram till kl. 22.00. Man kan sitta och mysa inomhus eller ute på terrassen under lönnens gröna blad.Ett stenkast från Buchkantine flyter floden Spree. Båttrafiken har vaknat till liv igen och Fortuna glider förbi.Någon läser en bok. Det är vår i Berlin.Andréa Räder/berlinkorren

 

mars 16, 2018
av andrea
Inga kommentarer

Bokmässan i Leipzig

Så var det dags för den årliga bokmässan i Leipzig som pågår under fyra dagar i mars. Det här är en publik mässa med massor av monterprogram och många prisutdelningar. I år räknar man med ca 300 000 besökare. Med 2 600 utställare från 48 länder är det lönlöst att ens försöka förbereda sig – åtminstone för mig som är här för första gången. De ä bar å åk!  Efter nittio minuters tågresa från Berlin är jag i mål. Inne i glashallen är det varmt. Via tunnlar tar man sig sedan vidare till de fem stora mässhallarna. På språng genom en av dessa tunnlar jag tar dagens bästa foto.Skogsrået vrider och vänder på sig och lösbrösten hamnar på sned, men vad gör det.  Sedan blir jag sittande i denna monter. Vi är många som lyssnar till Lothar Tiedtkes redogörelse om de vidriga förhållanden som rådde inom den slutna psykiatrin i DDR. Själv blev han inspärrad, utan rättegång, och tvångsvårdad med sprutor, elchocker och en näve psykofarmaka han dagligen tvingades svälja under uppsikt. Hans brott: att ha yttrat sig kritisk gentemot regimen. Rumänien står i centrum för årets mässa. Här framförs Grimmsagan ”Kung Trastskägg” på omväxlande tyska och rumänska. I bakgrunden sitter Irina Dobrescu som illustrerat sagan.I den rumänska bokmontern hittar jag romanen ”Oxenberg & Bernstein”, ett familjedrama som gör rent hus med landets antisemitiska förflutna. Den behandlar den judiska pogromen i Iași, den 29 juni 1941, då 13 266 judar mördades. Romanen har väckt stor uppmärksamhet och jag noterar den på min lista på böcker jag vill läsa.Utbudet av böcker är enormt, inte bara från Östeuropa, och jag hinner inte så mycket mer än att svepa med blicken över omslagen.Fastnade direkt för detta färgsprakande omslag. Och så detta otroligt stiliga på Margret Atwoods dystopi ”The Handmades Tale”.Bland mässans 2 600 utställare finns också några utställare, jag vet inte hur många, som företräder högerextremistiska åsikter. Jag såg en sådan monter under mina strövtåg. Den gick inte att undgå att upptäcka eftersom den var hårt bevakad av poliser. Hur man ska förhålla till högerextremisterna vid bokmässorna i Leipzig och Frankfurt är omstritt även i Tyskland. Mässledningen hade därför inför årets mässa beslutat att så länge publikationerna håller sig inom lagens råmärken kan dessa grupper inte uteslutas. I svensk press har detta förvandskats till att Leipzigmässan välkomnar högerextremister.Så äntligen får jag  syn på en kändis som också jag känner till: Åsne Seijerstad som tilldelades årets litteraturpris ”Leipziger Buchpreis zur Europäischer Verständigung” för sin bok om Breivik, ”En av oss”.Klockan sex stängdes portarna och jag lämnar mässan tillsammans med ett gäng glada mangauaner.
Andréa Räder/berlinkorren

december 25, 2017
av andrea
2 kommentarer

Klockaren i Berlin

Här är han, Jeffrey Bossin, Berlins klockspelare eller carillonneur som det också heter. Sedan 1988 spelar han i Tiergartens klocktorn som med sina 68 klockor är den fjärde största carillon i världen. Den största klockan väger 7,8 ton, den minsta 500 gram.klockaren_1Klocktornet ligger ett stenkast ifrån riksdagshuset. Och högst upp, i ett litet kryp in under taket, sitter Bossin och spelar på detta vidunderliga instrument som har sitt ursprung i Nederländerna. Vi får följa med upp i klocktornet, som saknar hiss. Jag räknar till 185 trappsteg. I Tyskland har instrumentet funnits sedan 1700-talet, men under andra världskriget förstördes de flesta klocktornen. Tornet i Tiergarten byggdes 1987.
klocktorn_6De tyngsta klockorna i basen kräver åtta kilos tryck, så man får inte vara svag i nyporna, säger Bossin.klockaren_3Så knyter han nävarna och börjar spela. Fötterna dansar över pedalerna och knytnävarna dundrar över spakarna. klockaren_5Om du vill höra Bossin berätta om detta fantastiska instrument och höra honom spela, lyssna här.klockaren_4I parken utanför finns vi som lyssnar. Tillsammans, eller …lyssna_8 … var och en för sig. Det är mäktigt och rofyllt på samma gång.lyssna_9Alla Söndagar mellan maj och juli kl. 15.00, samt alla högtidsdagar, kan man slå sig ner i parken och njuta av en carillonkonsert i Tiergarten. (Ta buss 100, gå av hållplats Haus der Kulturen der Welt.)lyssna_7Andréa Räder/berlinkorren

juni 28, 2017
av andrea
Inga kommentarer

I Luthers fotspår, del 4: Johann Sebastian

Luther visste: utan musik ingen reformation! Med Luther blev sången integrerad i gudstjänsten. Han skrev 37 psalmer varav minst 30 tonsattes av Johann Sebastian Bach.

Johann Sebastian Bach (6185–1750).

Johann Sebastian Bach (1685–1750).

Även om Bach föddes 200 år efter Luther korsades deras vägar: för det är svårt att föreställa sig Bachs kyrkomusik utan Luther, och det är inte för inte som Bach fått smeknamnet ”den femte evangelisten”.
Om du besöker Eisenach, missa inte Bachhuset. I den gula byggnaden, som dock inte är Bachs födelsehus, får vi följa hans liv från vaggan till graven.

bachhusBachhuset har en stor samling av olika barockinstrument. Och en gång i timmen bjuder ”husorganisten” på en liten tjugominuters Bachkonsert där han spelar på gamla klaviaturinstrument; däribland en husorgel, en klavichord och ett Silbermannspinett. Den förstnämnda var särskilt populär bland skollärarna som när de spelade morgonpsalmen samtidigt kunde hålla koll på klassen

orgelBachs arbetsrum var litet och anspråkslöst. Han komponerade vid sin sekretär och provspelade sedan på sin klavichord, ett enkelt klaverinstrument som påminner vår tids keybord. clavichord
På Bachhusets baksida finns en liten trädgård, perfekt för en stunds vila innan man fortsätter sin rundvandring.
tradgard
I den moderna tillbyggnaden finns café och museumshop.fikarumI multimediasalen på övervåningen kan man digga Bach på längden och på tvären.lyssna2Och i ett runt tält mitt i salen, på 180 graders filmduk, spelas den gudomligt vackra och svängiga arian ”Mache  dich, mein Herze, rein” ur Matteuspassionen.

"Mache dich, mein Herze rein, ich will Jesum, selbst begraben."

”Mache dich, mein Herze rein, ich will Jesum, selbst begraben.”

Eisenachs trottoarer är vackra … skor … backarna är branta.utsikt

… här finns (såklart) även ett Lutherhus.lutherhus

…  här och där kan man upptäcka en gammal skönhet.

husdetalj I Eisenach finns även ett Automobil Museum; förutom Luther och Bach är Eisenach nämligen intimt förknippat med tysk bilhistoria. Under 1920-talet tillverkades här bilen Dixi som senare blev BMW. Och efter kriget startade man i DDR tillverkningen av Wartburg, en riktig pärla.

Eisenach station.

Eisenach station.

Andréa Räder/berlinkorren

The copy Rolex 40mm watches feature the bidirectional rotatable 60-minute graduated bezel that allows the wearer to calculate. Water resistant up to 100 meters / 330 feet, the 40mm stainless steel case is fitted with a stainless 2016 Cheap Rolex Watches steel bracelet that is comfortable and durable. Protected by the scratch resistant sapphire crystal, the platinum dial remains extremely readable in all situations thanks to the luminous large hour markers and hands.

Powered by the self-winding mechanical movements entirely manufactured by Replica Rolex, the UK Rolex fake watches cheap replica rolex watches are able to have great accuracy, stability and power reserve in various settings.

The high quality Replica Rolex watches are almost Cheap Rolex Replica impossible to spot. A fancy Rolex replica watch is made by paying attention to even the smallest details. Also, Rolex copy watches meet the highest standards of quality. If you're after the finest imitation Rolex watches, come to Perfect Watches rolex replica uk watches, the place to find a replica watch suitable for every style and taste.

Equipped with the self-winding movements entirely developed and manufactured by Rolex, the best replica Rolex watches UK cheap replica rolex watches are supplied with greater precision, stability and durability. Exquisite and reliable, do you like the elaborate Rolex Pearlmaster 34 fake watches?

Driven by self-winding mechanical movements that are distinguished by the dual time zones, the UK best fake Rolex watches are pratical and convenient. Like all Rolex Cheap Rolex Watches Replica Perpetual movements, the movements have passed the COSC tests, so the imitational Rolex watches are ensured to be reliable.

For the UK Rolex GMT Master II copy 40mm watches, the copper dial beneath the anti-scratch sapphire crystal is succinct while eye-catching, with luminescent baton hands, diamonds as well as sapphires that indicate the hours, and a date aperture at the 3 o'clock. Featuring the scratch-resistant rotating ceramic bezel that can estimate any third time zone difference at a glance, the 40mm case made of steel and yellow gold is fitted with an elaborate and fashionable bracelet in the same material, making the whole timepiece harmonious and elegant. Equipped with the quality replica rolex automatic movements which were made according to extremely strict requirements, the fake Rolex GMT Master II steel and yellow gold bracelet watches are guaranteed to be much more precise and durable than normal watches.